Dagarna

Nä, något monster jag har väl knappast skapat.

Snarare ett surmulet virvelmarsvin som kryper omkring i sin bur och sprätter kutterspån till höger och vänster.

Poff! Poff! Poff!

Mina nyårslöften ryker ett efter ett.

Kanske minns ni att ett av dem var att aldrig köpa födelsedagspresent på samma dag som jag ska på kalas. Det har redan spruckit flera gånger om.

Ett annat var att inte släpa runt på en massa kvitton och inköpslistor, att hålla ordning i väskan, helt enkelt. Det har också spruckit. Som ni ser…

Och jag blir fortfarande skrämd av människor som frekvent använder ”ej” och ”samt” i skriven text, trots att jag skulle försöka vänja mig av med det.

Slutsats: Ger jag ett löfte, oavsett vad det gäller, så tro inte på det.
Aldrig!

Trots att jag är så politiskt korrekt att det nästan är osmakligt har det gått en gräns vid rosa kläder på pojkar.
Fram till i dag.

Sonen blev jätteglad över sin nya rosarandiga tröja, och ville genast ha den på sig.
Men vår mycket konservativa dotter förklarade att han inte såg ut som en riktig kille, ju.
Hur ser ni på saken?

Trots att det gått flera dagar har jag inte riktigt kunnat släppa mysteriet med morgonrocksmannen. Så i dag skrev jag följande mejl till Semper:

”Hej!

För några dagar sedan fick vi på redaktioenen besök av en mystisk man i morgonrock. (Andra gången han kom hade han en John Blund-mössa på sig!) Det var ett besynenrligt möte som jag inte riktigt har kunnat släppa.

Jag måste nu fråga varför han hade dessa kostiga kläder på sig, kläder som fick oss att associera mer till psykakut än till barnmat.
Och varför kom han två gånger?

Och slutligen, kan vi förvänta oss fler besök av denne morgonrocksman?

Vänlig hälsning
Ninni Schulman”

Och här är svaret:

”Hej Ninni!

Tack för ditt mail. Vad tråkigt att ni uppfattade morgonrocksmannen som konstig. Tanken var att det skulle upplevas roligt!

Kopplingen morgonrock och färska frallor går till våra nylanserade Frukostprodukter (frukostgröt och frukostvälling) som ni fick
vid första mötet. Och kopplingen John Blund mössa går till våra nylanserade Kvällsprodukter (kvällgröt, kvällsvälling och kvällsmat),
som ni fick vid andra mötet.

Vi har fått mycket positiva reaktioner på detta och vi hoppas därför att vi med detta mail och uppföljande telefonsamtal kan reda
ut eventuella missförstånd.

Vänligen,
XXX”

Så ni vet vi. Både ni och jag.
Frågan är om det var en lyckad kampanj.

Hade tänkt att äntligen få till en fika med en kompis. Här är hennes minst sagt tragikomiska svar på mitt SMS:

"Det är för jävligt! Har kräksjuka. Barnens från förra veckan. Och dessutom lämning senast fredag. Mormor är döende och syrran fick barn i går…"

Visst får man skratta? Lite.

Måste säga att jag tycker att Katrin gjorde riktigt bra ifrån sig i kvällens Jeopardy.

Bortsett från att hon svor så in i helvete! Sa “fan” efter varenda jävla fråga, typ.

Till slut var vi ju tvungna att sätta hörselskydd på barnen. Skärpning för satan!

Blandade citat mellan dagis och Bolibompa:

- Jag vill inte fylla år på hösten. Det är orättvist!
- Jag vill inte ha nån mat!
- Alla bananerna är fula. Och äckliga.
- Det där linnet är jättefult.
- Det är ditt och pappas fel att jag fyller år på hösten. Åh. Ni måste byta!
- Din tröja är faktiskt ful.
- Jag tycker att du är dum!
- Jag kommer att åka fort på bilen, även om jag inte får. HAHA.
- Jag tycker att det är jättetråkigt.
- Jag tänker inte hjälpa till. Så det så.

Nej, den här eftermiddagen kanske inte var den bästa någonsin.
Men i övrigt har vi det så mysigt så.

I dag var jag med om något mycket bisarrt.
Hade inte varit på jobbet speciellt länge när det ringde från receptionen.
- Hej. Jag heter XXX och jag har lite saker till er. Kan du komma ut och ta emot det?

Ute i receptionen stod mycket riktigt en man med två papperspåsar av mindre modell som han överräckte.
- Det här är till er. Det finns lite gott till fikat också, sa han och nickade ner i den ena kassen.
Så långt skulle allt ha varit gott och väl.
Om det inte vore för att leverantören bar en morgonrock i frotté. En gul.

Plötsligt drabbades jag en intensiv längtan efter att ringa på hjälp, men jag kunde inte komma på vart jag borde ringa först; närmaste psykakut kanske, eller möjligtvis polisen och be dem komma med en sån där fjärrstyrd bombhanteringsmaskin.
Istället blev jag stående med två kassar fulla av barnprodukter från Semper (välling och gröt, en ny serie enligt det proffsiga brevet som medföljde) och en påse russinfrallor, medan mannen tackade för sig och stegade iväg med morgonrocken fladdrande som en trollkarlskappa efter sig.

Jag och receptionisten såg på varandra och gapade.

Min kollega Emelie trodde givetvis att jag hallucinerade när jag kom tillbaka och, dubbelvikt av skratt, berättade vad som hänt.

Men på eftermiddagen ringde det från receptionen en gång till.
- Hej, det är XXX. Nu står jag här ute igen med mer saker till er. Kommer du ut och hämtar det?

No way. Aldrig i livet. Emelie fick givetvis gå.
- Undrar om han har morgonrocken på sig fortfarande, sa jag.

Efter några minuter kom Emelie tillbaka – med två identiska påsar fyllda med Semper-förpackningar.
Nej, han hade inte haft morgonrocken på sig. Däremot hade han en mössa. I gul frotté.
Med stora gester förklarade Emelie hur lång mössan var och hur den liksom hängde ner över ena axeln.
- Och så sa han att han tyckte att det var tråkigt att inte du kom ut och hämtade påsarna.

Allvarligt talat. Är det dolda kameran? Eller har Semper fullständigt tappat greppet?
Dyker grötmannen upp i morgon ringer jag polisen. Helt seriöst. Men först lovar jag att ta en bild på honom och lägga upp på bloggen. För ni tror säkert också att jag pratar i nattmössan. Eller hur?

Blandade sysslor under Melodifestivalen:
* Lekte regnväder under ett rosa paraply i soffan.
* Agerade dagisfröken på hunddagis.
* Serverade mjölk.
* Var vindögt, köttätande monster som tillfångatog alla barn som kom i närheten.
* Var mamma åt helt nyfödd bäbis som tydligen bara kunde säga ”dädä”.
* Myste med son som drack välling.

I övrigt var det en lugn och helt avslappnad tv-kväll.

Vad säger ni om resultatet den här gången då?
(Min enda fundering är hur det kommer sig att Bobbys styvpappa Eddie tagit plats i BWO.) 

Sonen: Vad står det på flaskan?
Jag: Vad tror du? Försök läsa.
Sonen: Mmmaaarrriiieeessstttaaad.
Jag: Bra. Vad blir det då?
Sonen: Kanske öl.

Nä. Han har visst inte riktigt knäckt läskoden än.

När sonen kommer fram till en med en liten Pippi-porslinskopp och säger med mjukaste rösten, ”här mamma, ska du få en treo”, inser man att det här huvudvärkseländet pågått lite för länge för att det ska vara rimligt.

I dag går jag till doktorn. I Blackeberg.

Har vi tur låter vampyrerna mig komma levande därifrån.

Bloggar som fenomen fascinerar mig, liksom bloggandet som sysselsättning. (Så roligt, så jobbigt, så tidskrävande, så vridet, så beroendeframkallande…)
Några frågor till er som en gång bloggat och sedan slutat. Funderingarna passar även er som en gång lagt av med som sedan gjort come back.

1. Varför började du blogga? Vad var din tanke?
2. Blev det som du trodde? Vad var roligast/jobbigast?
3. Hur länge bloggade du innan du la av?
4. Varför fick dig att lägga av?
5. Hur kändes det när du slutat?
6. Och till dig som gjort come back; varför började du igen?

Jag vet banne mig inga som är så konsekventa när det gäller att ta livet av krukväxer som medlemmarna i vår familj. Och ska det ske ska det ske med besked. Inget jams och trams.

Frågan är vad brottet klassas som i det här fallet; grov misshandel, dråp, mord eller bara vållande till annans död?

Att julstjärnorna skulle ha tagit sig själv av daga finner jag osannolikt.
De verkade inte alls deprimerade när vi köpte dem.

Sitter här nyduschad, skönt ridmör i kroppen och smuttar på en stor balja te.
Allt detta sammantaget ger oerhörda skoltidsvibbar.
Men så blir jag plötsligt alldeles lyckligt när jag inser att jag inte har något kemiprov prov i morgon. Inget franskt glosförhör heller.

Hurra, jag är vuxen, liksom! Yes!

Vad är det bästa med att vara vuxen tycker ni? Och det sämsta?

Här sitter ju min fina man och kollar in min nya, fina mobiltelefon.


Hahaha!

Nej, förlåt. Nu ska jag skärpa mig.

Det är så fint väder i dag. Tror jag måste ta med mig mina fina barn ut i den fina förortsnaturen innan vi går hem till vårt fina hus och lagar mat. Fin mat.

Sedan ställer jag in vårt fina porslin i vår fina diskmaskin. Det låter så fint när den brummar igång.

Sorry. Jag ville bara känna hur det kändes.

Vad tycker ni? Ska jag anamma bloggmodetordet fint?
Personligen kan jag tycka att det känns lite krystat.

Dottern (sur): Jag vill inte ha någon lillebror längre. Jag vill ha en liten bebis istället.
Sonen (gråtande): Men vad ska vi göra med mig då? När Signe inte vill ha mig? Jag vill att hon ska vara min storasyster.

Ja, herregud. De är ju för rara de där två. Det kan inte hjälpas.

Kors i taket. Matbloggen har återuppstått från de döda.

Och vilken comeback sedan.
Det är så man blir tårögd.

05.45: Klockradion går igång.
07.00: Framme på arbetsplatsen. Jobba, jobba, jobba. Lunch framför datorn. (Säg inget. Jag vet.) Jobba, jobba, jobba.
15.00: Avfärd mot tunnelbanan.
15.30: Framme vid dagis. (Ligger rätt hyggligt till i "hämta tidigt på dagis"-tävlingen.)

När sonen får se mig förvrids hans ansikte som om han upplevde intensiv smärta. Sedan tar han sats:
- JAG VILL INTE ÅKA HEEEEEEEEEEM! JAG VIIIIIIILL INTE ÅKA HEEEEEEEEM!

Låt oss säga så här. Det känns lite otacksamt.

Det sägs att vissa barn får åka till simhallen på söndagar. Eller gå på skogsutflykt. Eller leka.

Våra får vika tvätt.

Det blir ingen mat förrän vartenda plagg ligger prydligt och fint i rätt garderob.
Men vi slår dom som regel inte. Inte så hårt i alla fall. (Barnen alltså.)