Dagarna

Nu kanske ni tror att jag betalar Calle, Alex och Katrin för att de ska klanlänka hit titt som tätt. Och jag klandrar er inte. Men så är icke fallet. Hur skulle det se ut?

Men trevligt är det.

Glamnissar, ni vet i alla fall att ni alltid är välkomna hit på korv stroganoff och lite socialrealism när helst andan faller på.

Och till er andra? När och hur hittade ni in på Dagarna? (Speciellt nyfiken är jag på om det tillkommit några nya sedan flytten till Alltombarn.se.)

Jag håller nu på att vidta vissa mått och steg när det gäller professionell vårstädning av vårt lilla hus. Bara att läsa anbundsmejl om olika städupplägg får mig nästan att gråta av lättnad och lycka.

Frågan är nu om jag måste skämmas för detta, att jag väljer att lägga ut vår skit på entreprenad.

Jag känner flera som har kontinuerlig städhjälp några gånger i månaden; vitt, fint, precis hur lagligt (och avdragsgillt) som helst. Ändå viskar man mycket, mycket tyst om det. Är det så skamligt?

Nej. Jag har bestämt mig. Jag tänker inte skämmas ett dugg! Bara njuta.

Hur tänker ni? Har ni städhjälp? Skulle ni vilja ha?

Morgonsamtal med sonen:

Sonen: “Jag kom inte till din säng i natt.”

Jag: “Nej, jag märkte det. Det kändes jättekonstigt.”

Sonen tittar på mig länge. Sedan klappar han mig mjukt på kinden.

“Men nästa gång. Då kommer jag.”

Tror ni inte att maken lyckades skaka liv i den medvetslösa diskmaskinen ändå. Jag är stum av beundran. Och börjar på allvar tro att han är Jesus.

Han gick till och med på vatten när han gjorde utförde miraklet. Hela köksgolvet var fullt.

Jag: Jaha. Hur gick det då?

Maken: Djurgår’n vann. Med 2-1.

Jag: Det var ju bra. Och hur gick det för AIK?

Maken: Dom spelade oavgjort.

(Tystnad.)

Jag: Och Hammarby?

Maken: Dom spelade inte. Men det var rätt frågor.

Jag: Jag vet.

Som sagt, jag försöker.

Två barn i – tada – keps!

Det finns hopp, mina vänner. Det finns banne mig hopp!

Maken, den obotlige optimisten, vägrar inse att diskmaskinen är så stendöd som en diskmaskin kan bli. Gång på gång gör han nya små försök; rensar nåt filter, tar loss några delar och sätter tillbaka dem igen, trycker lite extra hårt på luckan när han ska stänga den. Reslutatet förblir det samma. Lite brum, lite blink och geggigt porslin.

Uppenbarligen har han glömt det elfte budordet: “Förneka icke den diskmaskin som är död”.

Och själv försöker jag visst förtränga det tolfte: “Blogg-raljera icke över din ärade make, ty då han i vredesmod kommer vägra att någonsin åka och köpa ny diskmaskin.”

Jaha. Då är det körsång man ska ägna lördagskvällarna åt framöver.

Tyckte det lät bra i teorin. Praktiken var lite för utdragen och lite för skolrevy-aktig för min smak. Men man kanske vänjer sig.

Såg ni? Vad tyckte ni? Bu eller bä?

Jag har nu roat mig med att läsa igenom alla kommentarer om Lesjöfors. Extra stort tack till Maria för din pedagogiska genomgång av historia och industrier.

Ni undrar vad jag känner.

Jag tycker att samhället – i synnerhet längs genomfarten – är rent skrattretande fult. (Där har jag och “jorden runt-Sarah” ungefär samma humor.) I övrigt är det panik, depression, sorg och kvävningskänslor i en mycket ohälsosam blandning. Vilket i sin tur lockar fram en flyktinstikt som hos en alltför lättskrämd häst.

Men, om ni har vägrna förbi, besök för guds skull det prisbelönta Lesjöfors museum. Det är helt fantastiskt!

Man tänker många vansinniga tankar när man ligger i magsjukeplågor. Bland annat hinner man yra lite över det här med gravstenstexten. Vad som egentligen ska stå där.

I går eftermiddags var jag faktiskt inne på att skippa Kristina Lugns “Jag har försökt verka trevlig och lagom fotbollsintresserad” till kort och gott “Äntligen!”.

Nu tyder väl det mesta på att jag har tid att tänka igenom detta några gånger till. Hej på er!

Är så satans sjuk. Återkommer i morgon, om jag lever då… Känns dock tveksamt, just nu.

Använd med fördel kommentarsfunktionen till snälla krya på dig-hälsningar. Nu måste jag kräkas igen…

Jag fick ett lustigt mejl från bloggläsaren Sarah för någon månad sedan. Sarah berättade om hur hon och några vänner åkt igenom min uppväxtort Lesjöfors på väg till fjällen i julas och då förundrats över detta samhälle. Bodde någon här? Vad sysslade dessa människor med i så fall? Hela gänget hade tydligen hamnat i någon typ av chocktillstånd, om jag förstod saken rätt.

Efter den här resan blev Lesjöfors ett ständigt återkommande skämt i gänget, förklarade Sarah. I vart och vartannat samtal kom orten upp, vilket jag ser som en stor bedrift.

Nåväl.

Sarah skulle nu, tillsammans med en av gängmedlemmarna, ut på en lång jorden-runt-resa. Och givetvis ville de inte skicka vykort från kinesiska muren eller pyramiderna till de andra. Nej, de ville skicka vykort från – Lesjöfors! Frågan var nu om det fanns några sådana? Eller hade kanske jag några bilder att dela med mig av?

Det hade jag.

Följande bilder skickade jag till en överlycklig Sarah. Tagna längs genomfarten en sommardag 2006.

Vad känner ni när ni ser dem? Humor eller tragik?

Det är inte riktigt min dag i dag. Om man säger så.

Gick extra tidigt från jobbet, med föresatsen att tillbringa några sköna soltimmar i lekparken med barnen. Men SL hade helt andra planer.

Ett tunnelbanetåg hade visst spårat ur så det blev till att armbåga sig upp på en ersättningsbuss och låta sig köras ut i Västerort av en munter Sune Mangs-typ till busschaufför, en herre som tydligen gick igång på det här med oförutsedda nödsituationer. Det här var tveklöst hans stora dag.

Och nu står det klart; diskmaskinen ÄR trasig.

Så nu ska jag ställa mig och handdiska en hel diskmskin. Kanske återkommer jag med skrynkelfingar lite senare. Vad ska jag skriva om då, tycker ni?

Man läser ju 99-initiativet. Eller hur? Vare sig man vill eller inte.

Minst lika fascinerande som själva inläggen har kommentarerna blivit. Skräckfilms-fascinerande. Förutom de vanliga hatarna finns numera även en drös riktiga psykon. Hur tänker exempelvis “huvud” när han/hon skriver “Vad är c++?” efter varje – VARJE! – inlägg? Är det en schizofren människa som försöker föra interna skämt med sin andra personlighetshalva? Eller vilken typ av bokstavsdiagnos kan vi tala om?

Att skumma igenom kommentarerna ger obehagliga flashbacks till tidiga morgnar på kvällstidning.

Tänker då bland annat på damen vars grannar tydligen borrade små, små hål i hennes väggar när hon sov, så att hon, när hon vaknade, var tvungen att sopa upp träflisor från golvet och hänga tavlor över hålen så att grannarna inte skulle kunna titta in. Ibland tog sig även grannarna friheten att flytta på hela väggar nattetid. Snabbt, snabbt byggde de upp väggarna på nya ställen.

Eller han från Norrbotten som pratade hiskeligt snabbt om rymden: “… och så åker dom trehundratusenmiljonerstrillionermil till andra galaxer och i rymdskeppet har dom åttahundratretusenfyrahundrafemtiomiljonerstrillioners flaskor hallonsoda och..”

Vi brukade skoja och säga att nerdragningarna i psykvården märks allra tydligast på tidningsredaktioner i vargtimmen.

Fast nu är jag banne mig inte säker längre.

(Tack, än en gång för att ni är så bra. Så… friska.)

I går, vid dagishämtningen, blev jag stående som en fån i dörren in till avdelningen. Hur jag än letade kunde jag inte hitta min blonda son.

Först efter en stund upptäckte jag en brunhårig pojke med trägitarr på magen som såg ganska bekant ut. I alla fall när han vände sig om.

När blev vår son brunhårig?! Jag fattar ingenting.

Det roliga är att han nu ser ut precis som sin far, fast utan skägg. Eventuellt är han även något mindre.

Blandade behov i familjen just nu:

+ Liten, behändig ponny som inte sparkas och inte bits. Inte så hårt i alla fall. För sommarbruk.

+ Effektiv och noggrann (vit) städfirma som kan utföra en välbehövlig vårstädning av vårt hus. Nu.

+ Bokförläggare (1 st).

+ Barnvakt (1 st). I första hand torsdagen den 3 april.

Alla tips mottages tacksamt!

Det händer ganska ofta att jag kommer att tänka på det här med “inte-sysslorna”. Ni vet, alla dagliga arbetsmoment som man utför gång på gång på gång, men som bara märks vid de tillfällen när man INTE gjort dem.

Man kan virka en grytlapp, man kan snickra en gungstol, man kan skriva en essäsamling i tre volymer. När man är klar ser man ett tydligt och klart resultat.

Men man kan torka av ett köksbord 62 gånger på en förmiddag, men omöjligt bevisa detta för en utomstående.

Man kan även dammsuga en hall 48 gånger under en helg om man är lagd åt det hållet. Men inte märks det för det. Förrän barnen kommer hem med grusiga stövlar. Då märks det. Att man INTE dammsugit.

En tillfällig besökare skulle behöva vara gravt synskadad för att inte upptäcka tre dussin rena barnstrumpor på ett soffbord. Men samma person skulle omöjligt kunna förstå att stumporna parats ihop i ilfart och langades ner i en byrå i samma ögonblick som dörrklockan ringde.

Ni fattar.

Det enda positiva med den här typen av arbetsuppgifter är väl att man kan blogga om dem.

Vilka är era tre tristaste “inte-sysslor”?

Amerikanen Larry Smith menar att man kan skriva sitt livs historia med bara sex ord. Hans är “Stort hår stort hjärta alltid bråttom”.

Min är: “Ändå oväntat fint mot alla odds”.

Vilken är din? (Kom igen nu!)

Jag brukar inte vika tvätt och lägga in i garderoberna särskilt ofta. Det är inte min uppgift i det här hushållet.

Men i kväll har jag faktiskt gjort det.

Nu väntar jag med spänning på vad som ska ske. Vi har nämligen en liten garderobsfascist här i huset som har skrivit frystejpsskyltar med små ettriga bokstäver – “tröjor lång ärm”, “tröjor kort ärm”, “byxor”, o s v…

Jag vet ju vilken slarvmaja dessa skyltar är avsedda för. Och hur djupa suckarna blir om en tröja med kort ärm hamnar på långärmshyllan.

Nu håller vi tummarna.

Vi fick en kylig överraskning när vi kom hem. Pelletsen har tagit slut och hela huset är något så djävulskt isande kallt att vi tvingas går runt med tjocka sockar, tofflor och halsdukar. Ändå domnar tårna och fingertopparna blir ljusgula.

Det är så vidrigt alltihop att man blir full i skratt.

Om vi inte dyker upp på arbetsplatser och förskolor i morgon beror det, helt sonika, på att vi frusit ihjäl. Så ni vet.