Dagarna

I går kväll sken solen. Fåglarna kvittrade hela natten. Men i dag är det gråmulet och regnet hänger i luften.

Helt logiskt, egentligen. Det är ju Valborgsmässoafton för guds skull.

Har det någonsin varit bra väder en Valborg? Kan ni påminna er att ni någon gång stått vid en brasa och det inte har haglat eller stormat eller bara varit utomjordiskt svinkallt?

I kväll går vi till Snorreängen (ja, visst är det ett galet namn, har inte riktigt smält det än efter fyra år i Norra Ängby) och avnjuter brasa, kokosbollskatapult och drickabacksklättring. Förmodligen med själva livet som insats.

Vad ska ni göra?

Herregud, det är sommar, hörrni!

Man vill inget annat än att vara ute. Och det har vi varit, hela eftermiddagen och hela kvällen. Gungat, åkt rutchkana, cyklat, klappat lamm, spelat fotboll på gården, räknat sniglar på våra äppelträd, promenerat till affären.

Och alldeles ovanligt roligt hade vi. Som ni ser.

Kom igen nu, Swedbank. Fixa mitt spärrade VISA-kort. Jag vill ha det pronto!

Känner mig som en fjortis som får veckopeng av pappa. Om jag dammsuger lite och bäddar sängen ordentligt varje morgon kan det hända att jag få en femtilapp extra.

Fast upplägget är galet bra för vår ekonomi.

Nu när jag har gått och ilskat upp mig lite kan jag lika gärna fortsätta.

Det är rätt inne för tillfället att debattera det så kallade valet att ”skaffa barn” eller inte och i förlängningen även barns eventuellt lyckobringande effekt.

På ena sidan dagisgrinden står flerbarnsmödrar och skriker helt maniskt om hur UNDERBART det är HELA TIDEN med barn och på andra sidan står 30-plus-bruttor och ropar i falsett hur ÖVERJÄVLIGT SKITJOBBIGA ungar är.

Inget av påståendena stämmer och sett över historien ter sig hela diskussionen helt bisarr.

Jag skulle vilja ha sett den stenålderskvinna som grymtade till sin stenåldersman där inne i grottan: ”Ugh, ugh, hörru du, ska vi inte ta och skaffa en liten unge snart, så att vi kan bli lyckliga, ugh, ugh.”

Och sedan, när barnet var fött, skulle de två föräldrarna sitta helt handlingsförlamade av hänförelse dag ut och dag in.

Inte ens i Astrid Lindgrens, av oss så idealiserade, sagovärld ägnar de vuxna all sin vakna tid åt att leka med och ta hand om sina barn. På Saltkråkan vinglar lilla Skrållan omkring på spångar och bryggor utan tillsyn. Madicken och Elisabet håller nästan på att drunkna när de leker Moses i vassen. Emil äter sig full på jästa körsbär och i Bullerbyn lämnas Olles lillasyster Kerstin, uppskattningsvis två år gammal, att passas av några impulsiva åttaåringar.

Inte mycket fokus på barnen där inte. Av den enkla anledning att föräldrar som regel har andra sysslor att utföra. Också. Då som nu.

Skillnaden är väl att Tommys och Annikas mamma knappast låg sömnlös av skuldkänslor för att hon slösat sin tid på att baka ett dussin småkakor till ett kafferep istället för att bygga en koja med sina barn.

Jo, barn gör en lycklig. Skräckinjagande lycklig. Och rädd. Och trött. Och stressad. Och lekfull. Och orolig. Och arg. Och fnittrig.

Barn är kärlek. Barn hör för de flesta av oss livet till. Barn finns.

Men det kan omöjligt vara ett barns uppgift att göra oss föräldrar lyckliga, utgöra vårt helt dominerande intresse, vara den absolut enda meningen med vår tillvaron.

Det vore en mycket orealistisk och orättvis förväntning, både på barnet och på föräldrarna.

God natt.

Reglerna är enkla. Flest par vinner. Klara, färdiga, gå!

Slutresultat:

Dottern – 12 par.

Sonen – 9 par.

Mamman – 15 par.

Strumpor som saknade partner - 13 stycken.

Förra veckan skrev vi på Alltombarn.se några artiklar om mammor som inte bara tagit hand om sina små under mamma-ledigheten utan även dragit i gång andra projekt; skrivit böcker, startat företag, fått resestipendium och dragit iväg.

Sedan dess har de upprörda mejlen från andra mödrar rasslat in. Mammorna vi skrev om, och som vi lite rubrikmässigt kallade “supermorsorna” , är minsann inga lämpliga förebilder, tvärt om. Istället för att ha en massa bollar i luften borde de “fokusera på barnet”.

Jag blir så trött.

Något säger mig att om de omskrivna kvinnorna hade ägnat sin lilla egentid (ett fånigt uttryck för övrigt) åt något mera moderligt, men minst lika onödigt, skulle ingen reagera.

Skulle en mamma offra två timmar på att baka bullar skulle det av någon anledning vara jättefint. Herregud, köp en påse Pågens kanelgifflar och några äpplen, gå ut i lekparken och “fokusera lite mer på barnet” i stället, säger jag.

Skulle en mamma göra något så husmoderligt som att sätta sig framför symaskinen en hel eftermiddag för att sy piffiga gardiner och matchande kuddar till barnrummet skulle allt också vara helt i sin ordning, oavsett vad ungarna i huset tycker. Det går att skippa gardinerna, släppa in ljuset och “fokuseeera på baaaarnen istället”. Tro mig.

Men om mamman väljer datorn framför spisen blir det fortfarande liv. År 2008.

Jag tror jag måste ta en Treo.

Vår småbarnsfamilj har kommit in i en ny fas beträffande morgonritualer. Tiden att sitta och dumglo i soffan klockan sex är förbi. Och tack gode gud för det.

Nu kan vår morgontidige son (snart fyra) själv gå upp och sätta på sin barnkanal och dessutom ta emot instruktioner om att han inte får frukost förrän tidigast klockan sju.”När det står noll, sju, noll, noll på klockan.”

07.00 står den lille Skalman-människan vid vår säng igen. Men inte förr.

Det här är helt fantastiskt!

Fast nu när man fått lillfingret vill man ha hela handen. Ha och ha och ha.

Tänkt när barnen inte väcker en förrän tidagst när klockan står på “noll, nio, tre, noll”. Och dessutom ser till att frukosten står på bordet och kaffebryggaren puttrar och fräser på köksbänken.

Ni som har större barn, hur länge måste man vänta på ett sådant halleluja-moment?

Det är svårt att säga vad som upprör mig mest.

Att maken kommer hem från Polen med en Wii Fitness-spel (Var är chokladen?! Var är vinerna?!) eller att han enligt samma spel tydligen har en kroppslig ålder på 22 år?

Jo, jag är smärtsamt medveten om att han nästan alltid får visa leg på Systemet, men att till och med ett Wii-spel skulle stå på hans sida vägrar jag acceptera.

Nu undrar ni givetvis när jag ska ställa mig på den där brädan och bli BMI-studerad och dödförklarad?

Ett råd: Håll inte andan medan ni väntar.

Något måste man ju hitta på.

Så att man slipper städa i tvättstugan.

Är det inte sjukt överdrivet att åka till Warszawa på svensexa?

Är det inte väldigt opraktiskt att gå och bli feberförkyld just när man är ensam med barnen en hel helg (och när man dessutom hade möjlighet att gå med dem GRATIS på Gröna Lund i dag)?

Är det inte ganska hänsynslöst att dessutom smitta sina små barn så att den ena av dem bara ligger i soffan och inte ens vill äta kanelbullar?

Men är det ändå inte ganska mysigt att skrota runt i morgonrock hela förmiddagen, fälla ner markiserna och låtsas som om det regnar?

Problem:

Lösning:

Tänkt. Just i dag fyller Dagarna ett år!

Ett fyrfaldigt leve. Hipp, hipp… HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!

Jag är inte en sån som oroar mig, som tar ut olyckor i förskott och håller på. Det är bara trams och slöseri med tid.

Någonstans vill man ju desstom gärna tro att själva inställningen ska skydda en mot obehagligheter. Tyvärr funkar det visst inte så.

I går upptäckte jag att mitt kontokort tydligen köpt teknikprylar för 9 996 kronor på www.prispress.com. Ett satans köpbegär det kortet har om ni frågar mig. Dessutom kan det visst både surfa och shoppa helt själv.

Mitt kort är nu spärrat. Allt kommer att lösa sig. Ingen fara på det sättet.

Men själva slutpoängen här är att plötsligt händer det. Det gör faktiskt det.

I går kom familjens medlemskort från Djurgården Fotboll med posten. (Jag är tvångsansluten. Det är visst någon familjerabatt av något slag.)

I breven låg även pins till var och en. I morse propsade sonen på att ha sitt märke på sig till dagis.

- Och då. Ska jag visa. Mina fröknar. Att. Jag har Sveriges flagga på tröjan.

Maken har visst lite kvar att jobba på.

AAAaaAAAAA… AAAAAAAaaaaaAAA!

AAAaaa… AaaaAAAAAA!

aaaaaAAAAAAAAAA!

Det där var mitt vårskrik. Om ni undrar.

Ridtur i skogen bland fågelkvitter och vitsippor.

Vissa kvällar är märkbart trevligare än andra.

Inte kan man göra sig av med dotterns första gummistövlar heller.

Tretorn. Storlek 21.

Nej, det är faktiskt omöjligt.

En svagt solbrun hand. En vintervit arm. Och skrubbsår.

Nu är det vår på riktigt. Minsann.

Hör och häpna. Jag är nöjd. Fullkomligt tillfreds.

Måndagen den 21 april har varit alldeles ovanligt bra bland annat därför att…

… vår garageinfart är helt tom och just i detta nu kanske finast på hela gatan. På väg till jobbet stannade jag mitt på vägen och bara njöt av underverket.

… jag för en gångs skull vet jag exakt vilka klädesplagg som finns i vår tvättstuga. Och till och med varför.

… vi slog visst besöksrekord på Alltombarn.se förra veckan.

… jag och barnen klappade på söta lamm i solskenet i Björklunds hage i eftermiddags.

… dottern faktiskt kan cykla. Magi!

Abbes pappa har utmanat mig på en lång bloggenkät. Här kommer svaren.

1. Hur länge har du bloggat?

Jag har bloggat ganska precis ett år. Mitt första inlägg skrev jag den 25 april 2007.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?

Jag läste ganska många bloggar vid den tiden och alla var väldigt olika till sin karaktär. Men gemensamt var att jag tyckte att de var modiga och självutlämnande. Men på olika vis.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Svårt att säga. Kanske Linda Skugges Expressen-blogg. Kanske Sigge Eklunds. Ebba von Sydow läste jag faktiskt också flitigt ett tag, fast jag inte hade en aning om vad hon skrev om. Haha. Men det var kanske det som var det roliga, att hon bjöd in till en helt okänd värld. Jag tyckte också mycket “Saker som min sambo och jag tyckte olika om”. Och Isobel.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Vet inte. Att det känns väldigt länge sedan. Min ambition i början var nog att vara svårare och djupare, men sedan blev jag lite hämmad tror jag när jag märkte hur många (som jag känner) som faktiskt läste. Då var det tryggare att vara butter och rolig.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

Inte så jättemånga längre, tyvärr. Jag har svårare att fastna på riktigt. Det tar tid att lära känna en blogg/bloggare och jag kanske inte riktigt har den tiden. Vilket jag tycker är tråkigt. Men 5-10 stycken kollar jag av dagligen.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?

Bara dagboksbloggar, faktiskt.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?

Det är svårt att avgöra på en blogg hur människan bakom är, men Annas Kaos gillar jag väldigt mycket, trots att vi gjort så olika val när det gäller barn och jobb. (Hon är “hemmaförälder”, gymtränar som en tok och äter ohälsosamt mycket gröt.)

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?

Lika svårt där. Fast Anna Runnberg (med Pralinbloggen) har jag fått för mig är ganska lik mig. Vad jag nu bygger den slutsatsen på.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Maken säger att han tycker att det är roligt, eftersom bloggen dokumenterar vårt och våra barns liv. Barnen fattar inte det där så mycket än, men de tycker nog att jag sitter för ofta vid datorn. Vilket jag gör. Fy på mig!

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Oj, det vet jag inte. Jo, men jag tror nog att man kan känna igen mig. (Ni som känner mig privat får gärna yttra er i frågan i kommentarsfältet.) Alla åsikter är mina, även om jag skruvar dem lite ibland. Men jag skriver inte saker jag inte menar för att provocera. Det vore helt meningslöst.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?

Ja, det tycker jag. Jag går på magkänsla hela tiden. Den senaste tiden har jag lagt ut bilder på vårt stundom (haha!) kaotiska hem. Det är inte så många som brukar göra det i bloggar, men jag har upptäckt att jag tycker det är skönt. Så hoppas jag att det kan få andra att må lite bättre hemma hos sig.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?

Jag vill inte såra människor och jag skriver i stort sett aldrig ut namn på folk jag umgås med. Om jag gör det så frågar jag alltid först. Jag vill inte att människor ska vara rädda att bli omskrivna. (De enda jag egentigen skriver ut namnen på är Alex, Calle och Katrin. De är så offentliga redan att de är mer seriefigurer än människor i bloggvärlden.)

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?

Mycket! Jag upplever mig själv som en ganska introvert och blyg person som trivs bäst hemma eller med med folk jag känner. Mingel och nätverkande är inte min grej. Så här i efterhand har jag insett att bloggen har blivit ett skönt sätt att visa att jag inte är så trist som jag kanske verkar och jag upplever att människor jag möter har en ganska bra bild av vem jag är.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Det beror på bloggskrivaren. Men jag vill tro att man kan lära känna mig, i alla fall till en viss gräns.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Nej, inte än. Men det känns som om jag har många sköna kompisar där ute som jag inte alls skulle ha kommit i kontakt med utan bloggen. Och några nya facebook-vänner har det blivit.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Definitivt! För det första är det väldigt lätt att bli beroende av sin blogg, att hela tiden tänka på nästa inlägg, att hela ständigt kolla statistik och topplistor. För det andra är det extremt lätt att missbruka den makt man får genom att skada andra. Eller lämna ut alldeles för mycket av sig själv. Jag tror på fullt allvar att man kan blogga ihjäl sig eller gå in i väggen.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?

Nej. Ni är så snälla. Peppar, peppar.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Nej, det skulle aldrig falla mig in att skriva dumma eller elaka saker.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Det tar tid. Det tar kraft och energi. Ibland hatar jag bloggen intensivt. Och mig själv för att jag av någon anledning har behov av att hålla på med det här. Patetiska människa…

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?

Jag har väldigt svårt att se att jag skulle blogga om två år. Varannan vecka är jag beredd att ge bloggen aktiv dödshjälp. Den överlever med blotta förskräckelsen.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Att bloggar betyder mycket råder det väl ingen tvekan om.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Att jag kommit i kontakt med många roliga människor, att jag fått uttrycka mig och definiera mig själv och vad jag tycker. Jag tror också att bloggen, delvis i alla fall, gav mig nytt jobb. Det känns också skönt att ha den här dokumentationen av barnens vardag. Jag skulle aldrig ha kommit mig för att skriva ner det här i en bok.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Jag har fått inblick i andras liv och tankar och “lärt känna” människor och miljöer som jag säkertligen aldrig skulle gjort annars. När jag följer en blogg upplever jag att jag kommer mycket nära personen som skriver.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Fru Kaos, Lisa, Klaus, Håkan (hakke) och Anna R.