Dagarna

Jag: Får man slåss på Gröna Lund?

Barnen: NEJ.

Jag: Får man lägga sig på marken och skrika jättehögt?

Barnen: NEJ.

Jag: Får man springa ifrån mamma och pappa?

Barnen: NEJ.

Jag: Får man tjata om saker?

Barnen: NEJ.

Jag: Får man kramas?

Barnen: JA.

Jag: Får man säga “Ja, va roligt”?

Barnen: JA.

Då åker vi väl då.

“Ho, ho, finns det några snälla barn?”

I natt drömde jag om mitt besöksdiagram på Bloggtoppen. Helt stört, jag vet.

Plötsligt åkte grafen högre och högre och högre. Till slut var den uppe på 40.000 besökare och klockan var bara fyra på eftermiddagen. Helt sjukt, var det!  Jag förstod ingenting och började surfa runt för att se vem eller vilka som helst plötsligt länkat, var alla “klick” kom ifrån.

Undrar just vad den här drömmen kan betyda. Att jag har ett harmonsikt och distansierat förhållande till mitt eget skrivande? Haha.

Då och då öppnas nya världar för en och man kommer att tänka på saker man aldrig någonsin tidigare tänkt på.

I går var en sådan dag. Kristin hade i ett blogginlägg frågat sig hur många träd man skulle kunna spara om återvinning och tidningsställ för gratistidningar vore samma sak, om man läste begagnade tidningar istället för att alla tog nya hela tiden.

Smart, tyckte jag.

Men det tyckte tydligen inte alla. Att ta i en tidning som någon annan gjort “gud vet vad med”, var inte acceptabelt.

Jag vet inte vad som är felet, om det är min totala brist på fantasi eller något annat, men den här äckeltanken har ALDRIG slagit mig.

Bacillskräck i den här ligan är enligt mig lite löjeväckande, för tankarna till Jack Nicholsons tvångsmässiga karaktär i “Livet från den ljusa sidan”. Men jag inser också hur besvärligt och energikrävande det måste vara.

Känner ni er tillfreds med ert bacilltänk?

Jag är ju banne mig helt grym. Om jag får säga det själv.

I kväll har jag lufsat runt Kyrksjön för fjärde gången på kort tid. Trots att det krävs en rutinerad tävlingsdomare i töntsporten gång för att slå fast om mina fötter lyfter från marken eller ej när jag tar mig fram är jag oerhört stolt över mitt nya jag.

Är det försent att få en plats i OS-truppen?

Barnen brukar få borsta tänderna lite själva innan jag tar över borsten.

När sonen i morse ansåg sig klar med uppgiften gapade han stort och frågade:

- Blinkar mina tänder nu?

Det gjorde de inte. Inte så att det störde  alla fall.

Det finns säkerligen inget som helst allmänintresse i detta. Men ändå. Exakt så här såg min dag ut.

Eller så här ser mitt liv ut. Det är onsdag hela veckan, skulle man kunna säga.

Men jag klagar inte. Har liksom ingen anledning.

07.15: På väg från tunnelbanan till jobbet. Tyvärr såg jag inga kaniner i dag.

7.19: Framme på jobbet.

07.31: Dagens första kopp kaffe. Min favoritstund på dagen. Det är lugnt, man är klar i huvudet, hela dagen ligger framför.

09.03: Snabbfika med Alex som gjort radio i huset. “Inte ska Signe skaffa hål i öronen förrän hon är tolv, typ”, slår han fast. Sedan fixar han biljetter till lördagens Sommarkrysset för dottern och hela familjen. Han tar sitt ansvar som gudfar, vilket glädjer mig.

10.17: Alltombarn.se (Emelie, Kristin och Anne) håller dagens redaktionsmöte.

11.32: Lunch med vännen och fd kollegan Ann-Helen på lyxkrogen Två Drakar. Biff stroganoff. Mumsfilibabba.

13.46: Koma. Piggar upp mig lite.

15.30: Torildsplans tunnelbanestation.

15.50: Framme!

16.04: Post-dagis-barn i bilen.

16.15: Matshopping på Vi. Ni fattar hur viktigt det är att det blir exakt lika många varor i varje korg, va?

16.28: Sonen och hans blivande hustru Mildred äter “äppelbåtar” i trädgården.

16.52: Någon typ av matlagning pågår.

17.45: Middag med tre barn vid bordet. Alla åt.

19.40: Det ljuva livet på hästryggen.

20.55: Hämtning av paket från Adlibris på Filmkedjan i Blackeberg.

Mannen i kassan: Du läser mycket.

Jag: Ja.

Mannen i kassan: Du hämtar alltid bokpaket.

Jag: Mm. Jag vet.

(I dag innehöll paketet John Ajvide Lindqvists nya “Människohamn” och Leilas “Piece of cake”.)

21.11. Nej men, där sitter ju maken. Pratar lite med honom. Lite.

21.15: Sedan går jag och bloggar.

Snart: Läggdags med Lars. Kan även klassas som motion. Att lyfta den där boken påminner lite om att göra armhävningar. Fast tvärt om.

God natt!

Ofta hör jag både mig själv och andra mammor berätta för omgivningen vilken supermorsa man blir av olika aktiviteter.

“Alltså, jag tror faktiskt att jag blir en bättre mamma om jag får gå till frisören och göra slingor.”

“I kväll ska jag och Väninnan ut och äta. Jag tror att jag blir en bättre mamma om jag får komma hemifrån lite.”

Det här har börjat irritera mig omåttligt. Av flera anledningar.

För det första: Blir man en bättre mamma av att klippa sig? Egentligen? Ärligt talat?

För det andra: Måste man bli en bättre mamma för att gå och klippa sig utan skuldkänslor? Är inte mamma-nivån helt okej som den är?

För det tredje: Hur många pappor kör med samma mantra vecka ut och vecka in? Ge mig gärna en analys.

Samtidigt ska jag passa på att avlägga ett löfte. Från och med nu ska jag aldrig säga att jag blir en bättre mamma av att gå på bio eller ha sovmorgon. Aldrig.

Möjligtvis gör det mig till en gladare människa. Och det tycker jag är skäl nog. Eller?

Sonen: Simon, han. Han säger fel. Han säger Blixten McQueen. Men det heter ju Blixten MASKIN.

Vilka felhörningar har ni haft?

“Ninna, ninna, ninnana, ninanana, ninna…”

Dagens boktips!

På förekommen anledning.

Vår femåriga lilla dam vill ta hål i öronen. På lördag. Även om det gör ont. På lördag. Nu på lördag. Ja, även om det gör ont. På lördag. På lördag. På lördag.

Vad tycker ni, är det en god idé?

Och hur stor är risken att vi, i så fall, kommer ifrån salongen med ett hål istället för två?

Somliga påstår att det är skönt att springa, att man tänker så bra.

Ha. Ha. Ha.

Ho. Ho.

Själv tänker jag ungefär lika lugnt och logiskt som en människa som just håller på att drunkna.

Men det är säkert väldigt hälsosamt.

Det är inte min dag, det här. I alla fall inte ur bloggsynpunkt.

Har tänkt ofullständiga inläggstankar hela dagen, men vilket ämne jag än kommer på utvecklas det hela snabbt till en ekvation som jag inte klarar av att lösa hur jag än vänder och vrider på det. Och då gillar jag ändå ekvationer.

Gummistövlar, Thore Skogman, morgonstunder, hårspännen, Måns Zelmerlöw (hoho!) och benfrakturer är några av de ämnen som passerat och trasslat ihop sig. Är det något speciellt ni är sugna på?

Nej, jag skojar bara.

Nu går jag ut och springer istället. Det ska bli jättejättejättejättejätteroligt, som sonen skulle ha uttryckt saken. Kanske hoppar hjärnan tillbaka i rätt läge.

Mormor och morfar har varit här och barnvaktat hela helgen.

När sonen, sin vana trogen, kom in i vårt sovrum tidigt, tidigt på lördagsmorgonen kröp han inte ner i sängen som vanligt utan blev istället stående på golvet.

- Vill du gå till mormor? frågade jag.

Han nickade tyst och struttade iväg med sin napp och sin fisk.

När vi på förmiddagen pratade om den lilla scenen; om hur han lämnat oss, klivit ner för källartrappan och knackat på dörren till gästrummet vände han sig till mig och sa:

- Blev du ledsen då, mamma?

- Nej, men det blir lite tomt utan dig.

- Nästa gång. Då. Då kommer jag.

Det finns tecken som tyder på att bröllopet i går var alldeles ovanligt trevligt.

Fötterna värker. (Jag dansade nog mer än jag gjort sammanlagt på flera år.)

Halsen svider. (Jag måste visst ha sjungit en hel del också. Både högt och onödigt länge.)

I min kamera finns en bild på Måns Zelmerlöw. (Jag fick det stora nöjet att sitta vid samma bord som Mumsmums-mannen under middagen. Ja, jag vet att det är lite svårt att se att det är just han på bilden, men ni får lita på mig här. Jag vet vad jag talar om. Maken fick sitta brevid Måns flickvän Marie Serneholt, så det var mycket rättvist alltihop.)

Dessutom var ju Klas och Josefine så sagolikt fina!

Nej, det här är för guds skull ingen mode-blogg.

Men vi ska på bröllop i morgon. Och jag har köpt nya skor.

Rosa skor.

Väldigt rosa skor, inser jag nu.

Kan jag ha dem, tycker ni? (Säg ja, säg ja…)

Datorer är ett lömskt släkte. Men om möjligt ännu mer irriterande är datanördarna, de få personer som faktiskt begriper sig på ettor och nollor och underliga nycker.

Så fort ett datorproblem inträffar hojtar jag på hjälp, oavsett om det händer hemma eller på jobbet. Jag fattar verkligen ingenting.

I synnerhet fattar jag inte hur det hela tiden kan uppstå fel ur tomma intet. Man kan exempelvis ha skrivit ut saker 25 gånger per dag, men så plötsligt går det inte. Bara sådär. Helt utan anledning.

Har man tur kommer datanörden när man ringer eller skriker, om än lite motvilligt. Och strax därefter radas De Skeptiska Frågorna upp, en efter en. Ingen kan vara så misstänksam som en äkta datanörd.

- Är du säker på att du gjort rätt?

- Har du verkligen slagit in rätt lösenord?

- Sitter sladden i?

”JAAAA! Jag har använd samma lösenord i fyra år och slag in det 15 gånger varje dag. Jag kan mitt lösenord! Jag kan knappa in det på tangentbordet! HERREGUD! Om jag tror att jag drabbas av hjärnblödning tar jag väl kontakt med sjukvården istället för att ringa efter datasupport! HELVETE!”

Skriker man givetvis inte. Istället ler man och tackar för hjälpen.

Hur skulle man annars klara sig nästa gång?

När vi ändå är inne på städning, vilken barnrelaterad produkt gör allra ondast att trampa på?

Fia-med-knuff-spelpjäser ligger hyffsat bra till.

Över 20 personer engagerar sig i vad ens dammsugare ska heta.

Och så undrar folk varför man bloggar.

Jag jobbar hemma i dag. Barnen är på dagis och jag är helt ensam i huset. Tror jag.

Tills jag hör det lönnaggressiva brummet från städvarelsen. Instiktivit drar jag upp benen under mig på stolen där jag sitter, stirrar i panik mot dörröppningen och väntar.

Jag vet ju att den benlösa spindeln från yttre rymnden äter människor. Inga bevis behövs, sådan kunskap bär man med sig genetiskt, som ett livsnödvändigt arv från sina förfäder.

Odjuret flyttade in hos oss för några veckor sedan. Oftast står han i sin bur (laddaren) och det händer att barnen frågar om de får klappa honom. Men när han rymmer och far runt på golvet blir de så rädda att de gråter. Därför har vi sagt att han ska sköta sina sysslor på vardagarna när ingen är hemma.

Men nu är jag här.

“Shit, vad arg han kommer att bli för att jag stör honom”, tänker jag där jag sitter på stolen och hör hur han grymtar sig fram ute i vardagsrummet. Jag tänker också att jag måste hitta en kvast eller en spade att försvara mig med.

Hm. Jag erkänner. Jag har ett lite problematiskt förhållande till vår dammsugare.

Kanske blir det bättre om vi döper husdjuret till något trevligt? Vad ska han heta?