Dagarna

Jag har ett problem. Jag har ett efternamn som jag inte kan uttala. Och det här är ganska jobbigt, ska ni veta. Hämmande.

I släkten säger man Schulman, exakt som det låter. “Sch” som i Schweiz, sedan u, sedan l och sedan man. Schulman. Inga konstigheter över huvud taget.

Problemet är att ingen annan i hela jävla världen uttalar det så. Ingen. Det är Kjolman och Scholman och Skjulman och gud och hans moster.

Maken menar att det egentligen ska vara en blandning mellan u och o. “Man ska tänka finlandssvenska“, instruerar han. Sedan övar vi någon timme utan att någon av oss lyckas hitta den perfekta mixen. Hur som helst kan det vara lite dumdristigt att plötsligt låta som Tove Jansson enbart man ska presentera sig. Folk kan lätt bli skrämda.

Skulle vi inte kunna ha en omröstning och sedan komma överens en gång för alla hur det här namnet egentligen ska uttalas.

Mat-Niklas säger för övrigt Schollman, vilken är en ganska ny holländsk variant.

Maken har visst också skaffat stegräknare. Så nu är det plötsligt tävling som gäller. Tydligen.

I dag gick han hem från jobbet. Från Lindhagensplan till Norra Ängby. Åtta tunnelbanestationer. 8,5 kilometer. 1,5 timme. 11.237 steg.

Jag tror bestämt att han vann.

Joråsåatt.

Dagens kliv i en liten ask. (Hittills.)

Och som man säger: “Den som går syndar icke.”

Vi pratade om stjärnfall och önskningar vid middagsbordet. Som förälder inbillar man sig att barnen vill ha en massa grejer. Därför blev vi lite förvånade när sonen levererade följande önskelista. Efter mycket lååång betänketid.

1. Att farfar (som han aldrig träffat) skulle komma ner från himlen.
2. Att han skulle kunna prata engelska. (Sonen alltså, inte farfar.)
3. Att vårt hus var grönt.

Dottern funderade också länge. Sedan sa hon:

- Fast jag har ju egentligen allt.

(Ledtråd: Bilderna är tagna lördag klockan 19.45.)

I går fick vi en stegräknare av chefen i sommarpresent. Trodde i och för sig att hon uppskattade mer att vi satt stilla på våra rumpor och jobbade istället för att göra tvångsmässiga toabesök och utföra blandade småhopp på väg till den kaffeautomat som ligger garanterat längst bort på redaktionen.

Men ändå. Det var en fin present och jag blev mycket glad.

10 000 steg ska man tydligen gå på en dag. 10 000!

När min arbetsdag var slut hade jag gått 234.

Fick givetvis lite ångest av detta faktum och hoppade därför av tunnelbanan två stationer tidigare och konkade väska och dator hela Beckombergavägen fram. Resultatet: 2 400 steg.

Jaha…

Sedan skulle det handlas mat. Det blev apostlahästarna igen. Jojo. Och inte till den närmaste affären, naturligtvis.

Barnen skrek och grät av hunger och trötthet innan maten äntligen var klar, framåt halv åtta.

Slutsumman på mätaren när dagen var slut: 3 402.

Hur satan ska man kunna komma upp i 10 000 steg på en dag, undrar jag. Det här är ju en heltidssysselsättning. Det kvävs att man är arbetslös eller pensionär för att fixa det. Eller att man har ungar som är små nog att spännas fast i en vagn.

Det ska tilläggas att för att få stegen räknade måste man gå minst sex steg i följd. Och vårt hus är så litet att mitt planlösa rantande runt här inne inte ger några steg alls. (Nej, jag är inte bitter.)

Har ni stegräknare? Hur många steg kommer ni upp i per dag? Ärligt.

Efter en dag på jobbet. Inte alls bra, när man orkar tänka efter.

Man kanske rent av skulle skaffa sig en riktig kaffemugg.

(Med rosor på.)

Eller dricka mindre kaffe.

(Fast det är givetvis helt uteslutet.)

Och så gärna lite tips på bra barnböcker också.

Vad skulle passa sonen och dottern i sommar? Ni känner dem ju rätt väl…

Bara en vecka kvar till semestern nu. Känn min längtan.

Nu vill jag veta vilka sträckläsarböcker jag ska packa ner. Krav: Böckerna får inte vara ångestframkallande. Inte på minsta vis.

Spänning, kärlek och begåvat trams – ja tack! Grubbel – nej tack!

Seså, hit med era bästa tips.

Utan minsta förvarning har jag gått och blivit mer eller mindre besatt av rosor. Det hela är mycket märkligt.

I kväll har jag, hör och häpna, köpt dessa tre fantastiska klenoder på Tradera för 3 (tre) kronor.

Servetterna ämnar jag senare använda i min nya (än så länge helt oprövade, men förhoppningsvis jätteroliga) hobby decoupage. Ni som kan era pysselbloggar vet att det är en teknik där man med hjälp av ett speciellt lacklim “tapetserar” alla möjliga saker med just pappersservetter.

Som ni förstår kan det här alltså sluta precis hur som helst.

Är säker på att mitt rosentillstånd har en diagnos av något slag, men jag vet inte vad den skulle kunna tänkas heta. Har ni någon klok gissning?

Fast förmodligen är det ändå inget man bör rota alltför djupt i.

Sonens kraftiga sömnproblem illusteras nästan onödigt väl i den här sjukt roliga filmen som Calle lyckades spela in under bilresan mellan Hagfors och Gustafsfors på midsommardagen. Klockan är omkring två på eftermiddagen.

Se och njut.

Sonen var ute på trappan och gjorde illa sig på ena stortån i går. Den blödde en del och såg ut som om han klämt den. (Fråga inte mig hur man klämmer sig på en betongtrappa, det är inte jag som är tre år gammal.)

Han tjöt ganska öronbedövande, såklart, och tårarna sprutade åt alla håll.

- Såja, det går bra, tröstade dottern och klappade honom på armen.

- Det är inte så farligt. Nu ska du få plåster.

Ibland önskar jag att det var hon som var min mamma istället för tvärt om. Är säker på att hon skulle göra det så mycket bättre.

Att hindra sonen från att somna efter dagis handlar till 90 procent om listig avledning och till 10 procent om rena hot.

Diverse överraskningsmoment och försök att försätta barnet i skräckblandad förtjusning är ganska säkra kort. (Att duscha barnen med trädgårdsslangen eller jaga dem runt, runt i huset samtidigt om man låtsas att man är en blind mumie är två riktigt bra exempel.)

I dag körde vi mer på mani-metoden. Så fort barnen kom innanför dörren bestämde jag att de skulle bada. Sedan kom två kompisar och de fick leka som hyperaktiva illrar medan jag lagade mat och skrek med jämna mellanrum “ni får inte sitt i soffan, ni får inte sitta i soffan”.

Efter maten kände jag att vi var någorlunda hemma. Klockan 18.23 somnade han framför Bolibompa. Utan sin älskade kvällsvälling, visserligen, men ändå. Det var okej. Godkänt.

Några tips på hur vi ska komma förbi detta stadium?

Skönaste, härligaste tjejen!

Vi har uppenbarligen begåvats med två riktiga stadsbarn som är lite skeptiska till (alt. ovana vid) torparlivet.

De är skraja för den högljudda pumpen inne på toaletten.

Och när det blir mörkt och tyst i sovrummet är det läbbigt.

Jag kan inte låta bli ett le.

Ja, som ni märker har jag haft det lite si och så med uppkoppling och dylikt under midsommarhelgen.

Men Calle fixade det misann på nåt sätt. Läs hans inlägg från helgen medan jag packar upp.

Sedan lägger jag ut lite bilder.

Ok? Vänner?

Fast just i dag är det okej.

Så kan vi midsommarpacka i lugn och frid. Det blir torpet och hembygdsgården i Gustafsfors för vår del.

Hur ska ni fira?

Jaså. Det var roligt att höra.

I så fall tycker jag att du ska ta chansen att få en krönika publicerad på AlltomBarn i sommar.

Försök få folk att skratta. Eller sätta kaffet i vrångstrupen av förskräckelse. Eller både och. Våga provocera lite. Ni vet.

Läs här hur ni ska bära er åt.

Är ni på eller är ni på?

90 minuter tog det att bli botad från sin fotbollsfeber.

Pinsamt, var ordet.

Pinsamt.

Det är riktig hemmafru-varning på det här inlägget. Men det skiter jag i.

Se på bilden. Njut. Den här övernaturliga produkten Yes Power Spray, mina vänner, måste vara Guds gåva till mänskligheten. Rester av köttfärssås kan utan vidare stå kvarglömda något dygn eller två i en gryta på spisen. Efter några små tryck, (swosch, swosch!), lossnar allt ingrott gegg lika snabbt som om självaste Joe Labero uppenbarat sig i köket och utfört något magiskt trick.

Man kan säga att Yes Power Spray är själva förutsättningen för Imperfekta klubbens existens. Ni vet, “föreningen för oss som gör i dag vad vi borde ha gjort i går”.

Med vänlig hälsning från klubbens ordförande.

(Och det här får jag inte betalt för att säga. Men det gör inget. För jag använder ju Yes Power Spray i alla fall.)