Dagarna

Barnfri, lagom solig semesterdag.

Plötsligt får begreppet “ligga i hängmattan” en ljuvligt konkret innebörd.

Det här är banne mig underhållning på så låg nivå att inte ens en mor kan tycka att det är roligt.

I alla fall inte efter tio, femton gånger.

Håll till godo.

Mina damer och herrar, får jag lov att presentera ett finger.

Sim sala bim… Abra kadabra…

Och fingret är… BORTA!

Nej. Det var ju faktiskt inte speciellt kul. Alls. Men det var helt gratis.

Hur var det nu? Är ett kilo ketchup 850 eller 875 ml?

Flaskorna är exakt lika. (Enda skillnaden är att den ena snart är slut.) Det står alltså olika info på fram- respektive baksidan.

Man drömmer ganska konstigt när man är sjuk.

I eftermiddags drömde jag att Sommartorpets Isabelle Halling kommit hit för att göra om vår trappa. Som dekoration ställde hon ut gröna och gula stolar på trappstegen, ett arrangemang som inte var helt till vår belåtenhet eftersom stolarna, hur färgglada och trevliga de än var, gjorde det lite svårt att ta sig upp och ner mellan våningarna.

Medan hon funderade över en annan lösning passade jag på att låna hennes snickarbyxor. De var helt fantastiska. Man blev lätt som ett dammkorn när man tagit dom på sig och hoppade man svävade man sakta upp mot taket.

“Men vad är det med de här byxorna?! Man kan ju FLYGA?!, skrek jag.

“Det är helium i dom”, svarade fixaren Isabelle.

“Helium?”, sa jag.

“Man stoppar bara ner helium i fickorna och sedan styker man byxorna på ganska stark värme”, förklarade hon. “Visst är det skönt?”

Det höll jag med om att det var. Så jag svävade vidare en stund till. Ända tills jag vaknade.

Någon som känner sig manad att tolka denna dröm?

Jag har inte bara semester. Jag är sjuk också.

Så för att sammanfatta helgen åker jag lite snålskjuts på Alex.

Det är årets varmaste dag och över 30 grader i skuggan. När sonen ska klä på sig blir det jeans, strumpor och långärmad, brun tröja.

Jag: Ska du inte ha shorts på dig när det är så varmt?

Sonen: Nej. Jag ska ha det här.

Den lilla pannan blir blank och varm.

Jag (efter en timme): Snälla du, ta av dig de där kläderna.

Sonen: NEJ! Jag ska INTE byta kläder.

Snart är hans hår lockigt av svett och tröjan blöt på ryggen.

Jag (efter två timmar): Är det inte väldigt, väldigt varmt, gubben?

Sonen: Sluuuuta tjata om kläder och kläder och kläder. Jag ska ha DET HÄR.

Att vara i trotsåldern är betydligt mer fysiskt anträngande än man kan ana.

Vykorten från er droppar in. En vecka till pågår tävlingen. Ta chansen att göra mig glad.

Fint pris står på spel.

Förlåt. Jag vet, det är inte acceptabelt att inte blogga på flera dagar.

Plötsligt fungerade inte min internet-lösning vid lanthandeln. Testade i timmar, dag efter dag. Tydligen är det min dator som inte vill. Nu har jag makens. Då går det bättre.

I’m back. Är ni kvar?

Loppisfynd. 20 kronor.

Efter lite färg och en klippt servett.

Hittills har det fungerat över förväntan att vara i nuet, i sommaren. Att inte tänka eller fly, inte stressa eller oroa sig.

Riktigt duktigt har vi samlat blandade upplevelser till barnen; rott, paddlat kanot, plockat bär, fiskat, pysslat, grillat, spelat kort, röjt, krattat, eldat, plockat blommor, ätit nävgröt och hukat charmigt under stora paraplyer.

Men. Nu börjar en rastlöshet smyga sig på. Det kan mycket väl vara vädrets fel. Växlande molnighet som per automatik innebär tungt eftermiddagsregn. En termometer som vägrar krypa över 20-stecket.

I morgon rymmer jag ett tag, till Falun. Ensam. Utan man. Utan barn. Och utan både gummistövlar och sekatör.

Yes!

Fiskelyckan fortsätter. En typ av glädje som nog bara upplevs av oss, inte av fiskarna, ska tilläggas.

Ge mig ert bästa recept på aborrar, är ni snälla.

De här gulögda stackarna är rökta. Gott i och för sig. Men ombyte förnöjer.

Kidsen vill givetvis också pyssla.

Men så här idylliskt såg det inte ut exakt hela tiden.

Nej… (Var glad att bloggen saknar ljud.)

Men slutet gott, allting gott.  Som i de flesta sagor.

Dagens projekt var att elda en hög grenar nere på ängen. Men det tog sig inte riktigt…

Då fick vi värsta idén.

Några timmar senare såg det ut så här.

Det funkade alltså. Men berätta inte för någon.

Något säger mig att dotterns “cirkuslejon” använt napp lite för länge.

Loppisfynd. 30 kronor.

Vit färg, en servett och decoupagelack.

Tada!

Sonen: Djurlinne (Lindex) och djurkalsonger (Lindex).

Dottern: Pippi-nattlinne (födelsedagspresent).

Maken Datanörden ägnar regniga dagar åt att indoktrinera dottern.

Än så länge är hon räknar hon och ler. Artig som hon är.
Ska man vara orolig?

Jag: Ät inte de där bären. Jag vet faktiskt inte vad det är för sort och de kan vara farliga.

Sonen: Men de kan ju inte gapa.

Jag: Gapa?

Sonen: Ja, de har ju inga tänder. Då är de ju inte alls farliga.

Sonen: Keps (gratis från Svanströms i Hagfors), rymlig regnjacka, byxor (H&M), blöta skor (Coop).

Dottern: Regnjacka (Coop), tights (H&M), blöta skor (Skopunkten).

Plats: Kärnåsens hemhygdsgård.

Jo, men det gick ju alldeles utmärkt det där.

Enligt fiskeboken från 1951, som vi tog hjälp av, var erfarenheten av nylonnät begränsad, men trots det ” torde dessa vara mycket fiskliga“.

Det stämde. Eller så var det bara nybörjartur. Maken och Håkan är i alla fall sprickfärdiga av stolthet.

Fast vad tycker ni; är det fusk att fiska med nät?