Åtta år är lång tid. Men nu är min tjänstledighet från Expressen slut och i dag tog jag definitivt farväl av min gamla arbetsplats.
Allra bäst (just nu) minns jag förvirringen och chocken den 11 september 2001, dagen när Astid Lindgren dog då jag nästan fick till en intervju med min barndomskärlek Emil (Jan Olsson) men fick nöja mig med Madicken och Pelle på Saltkråkan, kryssningen i Karibien när jag vred sönder knät och fick hoppa runt på krigsveterankryckor av trä, och intervjun med Leif Axmyr (den intern som suttit längt tid i fängelse i Sverige) i ett besöksrum på Hall.
Och så några av mina fina, presshistoriska löp, såklart. Vad sägs om “Mitt bröst SPRACK”, “E-type: Jag har PANIKÅNGEST” och “Elin, 26, gick ner 14 KILO på TRE VECKOR (inklusive före- och efterbilder)”.
Tomrummet jag lämnar efter mig är enormt.
