Dagarna

Operation: bokhyllevägg pågår. Jag tror på det här. Gör ni?

Det händer emellanåt att jag undrar hur en helg utan ett besök vare sig på IKEA eller något större byggvaruhus skulle kännas.

Tom, kanske. Förvirrande. Ofullständig på något diffust sätt.

Fast egentigen har jag ingen aning. Hur jag än funderar kan jag inte påminna mig när det senast hände.

Hur som helst; “operation: bokhyllevägg” är inledd. Pass på!

I dag tar vi en promenad bort till festligheterna på Ängby torg.

Vad ska ni göra denna vackra höstdag?

Maken ligger på soffan som en patetiskt vrak insmord med Zon. Han var på tv-inspelning med bröderna ikväll och slog enligt uppgift en volt in i en bassängkant. “Hål i väggen” heter programmet. Snart i en tv nära dig.

Fast jag skulle vilja föreslå en namnändring. “Hål i huvudet” skulle förklara betydligt bättre vad det hela rör sig om. Eller åtminstone vilken intelligensnivå konceptet kommer upp i.

Vill ni se en bild på tre silverfärgade bakterier kan ni kolla här. Men det är helt på egen risk.

Så här ska min bokhandel alltså se ut. (Bild från filmen “You’ve got mail”.)

Fast minus barnen. Barn är som regel ganska överskattade i butikssammanhang.

Den där partyhatten kan jag också tänka mig att skippa.

Sällan drabbas jag av starkare cravings än när jag kommer in i en bok/pappershandel. Fina anteckningsböcker och dyra pennor kan få det att flimra framför ögonen och tjuta som svår tinnitus i hörselgångarna.

Mitt senase inköp i kategorin är en helt underbar sak med sammetsmönster (Gallerix, 49 kronor!) där jag ska skriva upp allt viktigt jag måste komma ihåg. (Mm, eller hur.)

När jag blir stor ska jag ha en egen bokhandel. (Jag VEEEET att det heter boklåda, mästra mig inte, men det är ett så töntigt ord att jag vägrar använda det.) Den ska se ut exakt som Meg Ryans affär i filmen “Du har mejl” och ha en speciell höstmaskin som virvlar löv utanför fönstret hela dagarna, året runt. Sedan ska jag stå där och sortera sudd och pennor i oändlighet. Och kommer det inte en enda kund på hela dagen så gör det ingenting alls, för då får jag ju behålla alla saker för mig själv.

Har ni någon liknande dröm?

Förutom en halvdöd, sjukt tråkig fisk och några bananflugor har vi inga husdjur i vårt hem.

Eller, jo… Vi har Sladdarna.

Trots att vi inte matar dem och trots att de bor i en mörk och syrefattig låda i källaren förökar de sig i en rent häpnadsväckande fart. Ofta smiter de dessutom, kan ligga och såsa lite varstans i huset när man kommer hem från jobbet. Troligtvis är de inte speciellt farliga, men mycket, mycket obehagliga, om ni frågar mig.

Vi har nu kommit till en punkt när jag är beredd att ringa Jonas Wahlström och be honom komma hit med stora ormfångarutrustningen för att sedan inhysa kräken på Skansenakvariet.

Fast han är nog inte är intresserad. Arten är väl knappast utrotningshotad.

Oj, oj, oj. Släktens egen Garbo är fast i bloggträsket.

Tror vi får prioritera iordningställandet av det gemensamma arbetsrummet.

Jag säger bara en sak. Jesus Christ!

Maken till blogg hade jag väl aldrig väntat mig. Jag undrar bara om det är mutor eller hot som ligger bakom.

Vad tycker ni om detta tilltag?

Vardagens briotåg börjar få in sin nya rutt nu. Trärälsen ligger på plats och så länge resenärerna inte spårar ur alltför mycket lyckas lokföraren hålla tiderna. Här är morgonens tabell.

Hemmet, avgång: 8.15 (Ordinarie: 8.05)
Skola, ankomst: 8.21
Skola, avgång: 8.32
Dagis, ankomst: 8.34
Dagis, avgång: 8.38
Ängbyplans tunnelbanestation, ankomst: 8.40
Ängbyplans tunnelbanestation, avgång: 8.41
Torildsplans tunnelbanestation, ankomst: 8.54
Torildsplans tunnelbanestation, avgång: 8.54
Jobbet, ankomst: 9.03

Vi talade om det här på jobbet för någon vecka sedan, om att läsa offentligt på allmänna transportmedel. Om man skäms över att läsa vissa böcker, om man är nyfiken på vad andra sitter försjunkna i och om man drar slutsatser (låter sina fördomar få fritt utlopp) av det man ser.

Personligen känner jag mig helt tillfreds med en pocket av Marian Keyes eller Karin Alvtegen eller någon annan topplisteförfattare. Men när jag för någon månad sedan hade sällskap av Harry Martinsons “Nässlorna blomma” till och från jobbet kände jag mig riktigt obekväm. Som om jag försökte spela märkvärdig på något sätt. (Att vara just märkvärdig är den allvarligaste dödssynden av alla, där jag kommer i från.)

Och jag älskar att studera mina medresenärers bokval. Såklart.

Hur tänker ni här?

Sonen: I dag på dagis. Då sjöng vi den där sången om Sandlund.

Jag: Om Sandlund? Vad är det för sång?

Sonen: Ja. Den om dom där tre som går på vägen.

Jag: Menar du “Vyssan lull”?

Sonen: Ja…

“Vy-sandlund, koka kittelen full…” Tja, varför inte.

Om ni tycker att det bloggas lite för slött härifrån, så skyll inte på mig.

En fyraårig datanörd har snott min dator och sitter och surfar på Bolibompas sajt. Verkligen surfar. Kollar på färghäxan-filmer, spelar lite spel.

Det där med äpplet och päronträdet känner vi ju till. Men hur ska detta sluta?

Det är skönt när någon annan gör jobbet.

I det här huset, som i de flesta hem, pågår nästan alltid någon form av projekt. Är det inte garaget som ska struktureras eller köket som ska renoveras så är det med all säkerhet uteplatsen som behöver piffas till.

Höstens mål lyder som följer: Alla böckerna i “biblioteket” ska flyttas över till en stor väggfast hylla i vardagsrummet. Biblioteket ska sedan förvandlas till ett mysigt “familjearbetsrum” med plats både för två bärbara datorer och pyssel runt ett rymligt bord.

Vårt sovrum ska bli utökat lekrum för barnen medan vi ska flytta ner i gäst/dator/tränings/skräp-rummet i källaren. Efter en viss uppfräschning.

Så det är väl bara att sätta igång då. Frågan är väl bara i vilken ände…

(Ni kommer att hållas uppdaterade. Var så säkra.)

Mer om lördagskvällen kan ni läsa här. (Fast ta det med en nypa salt. Ni vet hur han är, den där farbrodern. Snäll, men lite smågalen, liksom.)

Det råder en något uppskruvad stämning här hemma. I kväll är det Gröna lund som gäller. Och Sommarkrysset. Med Amanda Jenssen.

Ni inser det stora, va?

Sommarkrysset OCH Gröna lund OCH Amanda Jenssen!

Som jag har väntat. Som jag har längtat. Sommaren har känts alldeles vanvettigt lång.

Men nu är den äntligen här, Lars Mikael Raattamaas diktsamling “mallamerik, mallammer, malameri,­ mallame, amerik, mallameka, merrikka”.

I en stor intervju i DN förklarar författaren bland annat att titeln är “ett bollande med bokstäverna i ordet ‘mallamerica’, som exempelvis kan stå för ‘Mall of america’.

- Det är, eller åtminstone var, världens största köpcentrum.”

Åhå. Ja, där ser man. Vilket geni han är den där mannen.

Avslutade arbetsveckan med att hämta båda barnen från ett mycket trevligt och välordnat födelsedagskalas. Detta gjorde mig ohyggligt inspirerad. Nu har jag ägnat kvällen åt att klura ut en massa roliga lekar att leka på dotterns kalas i september. Det finns ju en hel del gemytliga alternativ. Här är de bästa.

Tysta leken. Det barn som pratar först – och därmed förlorar – får ingen tårta.

Gömma nyckeln. Kalasvärdinnan låser in alla barn i ett rum och gömmer nyckeln.

Skattjakt. Alla barn får försöka hitta hem till sina egna hus.

Kurra gömma. Alla barn får gå och gömma sig och kalasvärdinnan struntar helt sonika i att leta rätt på dem.

Gemyt var ordet. Vilken lek röstar ni på?

“Alla som har fru och småbarn vet att tennis hör till de lättare sakerna i livet.”
- John McEnroe

Tror nästan att det börjar blir dags för en ny korsstygnsbonad.