Dagarna

Livet med sonen är spännande. Av många skäl.

Som ni vet har han bland annat en förmåga att somna på de mest konstiga ställen.

Just nu, när jag skriver detta, ligger han i djup dvala på hallgolvet.

Så här:

Och i förrgår somnade han i den här ställningen:

Han har en avslappnad attityd till tillvaron. I alla fall emellanåt.

Så. Nu har vi firat dotterns födelsedag klart.

I torsdags fyllde hon, i söndags var det barnkalas och i kväll blev det släktmiddag (eftersom sonen var sjuk i torsdags).

Tredje gången gillt, skulle man kunna säga.

Hur många dagar brukar ni fira när era barn fyller år?

I DN:s artikel i dag om så kallade lattemorsor gör psykolog Malin Bergström ett mycket befriande uttalande.

“Våra föreställningar om vad barn behöver är oftast överdrivna. Ett sovande spädbarn tar inte skada av att föräldrarna fikar, lika lite som det tar skada av att inte få gå på babyrytmik eller babysim. Vi har aldrig varit så barnorienterade som vi är i dag. Visst, på 50-talet var mammorna hemma, men tro inte att de lekte med barnen. Barnen fick vara ute och leka medan mamma var hemma och städade“, säger hon.

PRECIS vad jag brukar tänka. PRECIS!

Just babysim har jag väldigt svårt att se vitsen med. För min del var det nog stor utmaning att bada små skrikhalsar hemma i badbaljan. Någon överdriven önskan att försöka manövrera ett halt spädbarn i en simhall hade jag inte. Trots att ett foto på en häpen undervattensbebis är det ultimata beviset på att man tar det här med föräldraskapet på allra största allvar.

Nej, en latte, en kvällstidning och en sovande knodd i tjugo ljuvliga minuter i Västermalmsgallerian var mer min melodi.

“Fffsssssssss… Treo lindrar snabbt och effektivt.”

(Och bilden är inte ens arrangerad.)

Det finns områden i den mänskliga naturen som gör mig fundersam.

Som det här med dipp.

Varför ställer man in en skål med dipp i kylen trots att man vet, i djupet av sin själ, att man ALDRIG någonsin kommer att ta fram den igen?

Man skulle ju lika gärna kunna slänga innehållet på en gång, men si, det gör man inte. Istället får skålen stå där i kylskåpet i några dagar. För syns skull. På tredje dagen kan det möjligtvis hända att det känns okej att spola ner innehållet i slasken.

Eller är det bara jag som gör så?

Nu är det klart, vårt familjearbetsrum med plats för bloggning, pyssel och läxläsning vad det lider.

Vi är mycket nöjda.

När jag är så här fredagstrött och ska försöka komma på något ämne att blogga om passerar oftast mest en massa irritationsmoment genom hjärnan. Jag liksom morrar inombords, gläfser som en förvirrad pudel och jagar i cirkel runt mig själv.

Som i dag när jag skulle köpa en present i en affär och det visade sig att tjejen bakom disken i hade minimal fallenhet för att slå in paket. Otur, liksom. Kön växte och växte i den lilla butiken medan hon tejpade, vek och gjorde små rosetter i slow motion.

Och jag tänkte allt mer frustrerat att henne ska jag minsann skriva om. Någon JÄVLA gräns för hur långsam och fumlig man får vara måste det väl ändå finnas.  Om inte, så måste det omedelbart införas en ny paketinslagningslag. Va?

Men så skulle en snäll, fin och tolerant människa som jag aldrig göra.

Aldrig.

Hur förtjust är du i barn? Egentligen? Testa här och berätta vad du kom fram till!

Hårband (inte present), hästtröja (present), kjol (inte present), tights (inte present), benvärmare (dagens bästa present, tydligen), skor (present).

Födelsedagsbarnet sov räv som en klubbad säl när vi sjöng vid sängkanten. Först när vi var klara med sången kikade hon på oss under lugg med ett alldeles klarvaket öga.

Att fylla sex år måste vara världens bästa grej. Önskar nästan att jag fick göra om det.

I morgon är det en stor dag. Dottern fyller 6. Tänka sig.

Fast jag undrar ändå om det inte är 60 hon fyller. Hon har i all fall en tants praktiska sinnelag beträffande presenter.

- Leksaker vill jag inte ha. Jag har tusen leksaker i mitt rum och jag ORKAR inte städa dom varje fredag.

Så vi hoppar leksakerna. Det blir kläder och pysselgrejer och lite annat användbart. Så som små tanter vill ha det.

Kanske har ni undrat hur det går för sonen och napparna. Det kan jag berätta.

I går var en förtvivlans dag, milt uttryckt. “Napp”, var det första ord han sa när han vaknade och det första han nämnde när jag hämtade honom på dagis.

Detta accelererade sedan i hjärtskärande sorgattacker.

“DU MÅÅÅÅSTEEE SKRIIIVA ETT BREEEV TILL TOOOMTEEEN OCH SÄÄÄÄGA ATT JAAAG ÅÅÅÅÅNGRAR MIG!”

“JAAAG ÄÄÄLSKAR MINA NAAAPPAR!”

Jag har aldrig tidigare sett honom så ledsen. Någonsin.

I dag har han inte nämnt N-ordet en enda gång. Och han har inte varit så mysig och harmonisk på länge.

Jag förstår faktiskt ingenting.

Vilka är era erfarenheter av napp-avvänjning? Kan vi vänta oss bakslag, modell större, eller är det värsta över nu?

I kväll ägnade vi oss åt lite framtidstro.

Nej. Det funkar inget vidare att tvätta läppcerat. I alla fall inte i tvättmaskinen.

Snart är vi beredda att ta den insikten till oss fullt ut.

Snart.

Vad ser ni i bilden; grådisig måndagmorgon, fula hus eller vackra höstfärger?

Nu har tomtebarnen Totte, Viola och Lillfisen fått sonens samtliga nappar. (Avhämtning vid lekstugan.)

Inte undra på att tomten himself är så tacksam att han både skriver ett snällt brev och fixar fram ett litet paket till den lilla givmilda pojken.

En pojke som somnade tappert i kväll.

Tänk på oss alla under denna prövningens tid som nu väntar.

Ungarna blir större och överger sina charmiga barnuttryck. Men vissa formuleringar är lite svåra att släppa. För oss föräldrar.

Sonens “vad du görer?” används fortfarande regelbundet i familjen, trots att han själv slutade säga det för ett och ett halvt år sedan.

Dotterns uttryck “blod du dig?” (det vill säga slog du dig så det blöder) hänger också med på obestämd tid.

Vilka barnformuleringar har stannat kvar hemma hos er?

Dottern är med tokiga farbror Alex på Kolmården den här helgen. Nyss landade denna bild i min telefon.

Ja, hon må vara stillsamt försiktig, vår lilla tjej. Men någon fegis är hon definitivt inte.

Jag var med om något mycket konstigt i dag. Mycket konstigt.

Det hela utspelade sig i en liten butik på Söder. Jag och maken strosade runt lite planlöst när jag rätt som det var hörde någon som ropade.

“Ta mig! Jag vill bo hos dig! Jag ska vara dig trogen hela livet!”, hojtade det från en krok vid ingången.
Det var en väska som skrek. En grön väska med vitt korsstygnstryck på (även om det inte syns på bilden…).  Jäklar vad den levde om.

Så det fick bli så. Den fick dessutom sitta i mitt knä hela bilresan hem. Det tyckte den om. När jag klappade på den kurrade den som ett kelsjukt marsvin.

Tro mig. Det var precis så det gick till.

Kolla! Bloggen har bytt färg. Vad fint. Rosa är trevligt.

Lila är däremot väldigt, väldigt fult. Tycker jag. Jag äger inte en enda sak som är lila. Förutom blogghuvudet. Och hur det kommer sig att det blev så är fortfarande en gåta.

Fast det är ju roligt att man kan överraska sig själv ibland.