En gång i tiden var den här bloggen Sveriges mest privata, utlämnande och självutlämnande blogg. Jag trodde på transparens, att skriva om saker som jag verkligen tänkte på just då. Det kunde vara roliga saker och ibland smärtsamma saker, men min regel var att blogga om allt. Minns ni hur det var? Visst var det spännande? Jag minns själv gånger när jag skrev saker, tryckte på “publicera” och kände hur det isade av skräck-välbehag i hela min kropp. Bloggen levde!
Sen förändrades saker och ting. Mitt trevåningskakfat som jag köpt på Indiska gick sönder i förrförra veckan och den här bloggen hamnade i ett vakuum som gjort att jag hatat den ända sedan dess. Jag valde att inte skriva om denna kollaps, för det kändes ovärdigt. Det var så ledsamt och drabbande och konstigt. Jag vägrade att gå med på att göra detta sammanbrott till allmängods. Och ni hatade naturligtvis mig för det. Jag kastade mitt trasiga trevåningskakfat i vår soptunna ute vid vägen och har fått klara mig utan det sedan dess. Jag hade plötsligt bara ett fult träfat köpt på någon sämre hantverksmarknad och en kantstött keramikskål med allmogemönster. Och det har varit så tragiskt och komiskt alltsammans och jag har så många gånger känt att “det här skulle jag skriva om”. Men jag har avstått.
Jag kommer inte heller i fortsättningen skriva om mitt gamla trevåningskakfat. Det ligger på alla plan bakom mig. Lika lite som jag dröjer vid det i verkliga livet kommer jag att dröja vid det i den här bloggen.
Däremot har jag bestämt mig för att ta mig upp ur mitt vakuum.
Det här är en blogg där jag skriver om de saker som står mig närmast, saker jag tänker på och saker som berör mig i mitt liv. Ingenting ska vara fusk, fejk eller falskhet här.
Därför vill jag börja med att berätta att jag just nu i livet känner en oerhörd tillfredsställelse och glädje. I går surfade jag runt på lite olika inredningssajter och på www.mixin.se fick jag tag på ett nytt trevåningskakfat. Jag är så glad för det, för jag vet att det är trevåningskakfatet i mitt liv. Det skulle aldrig falla mig in att ens försöka karakterisera det i ett enda blogginlägg, men kanske kommer ni att få en bild av det vad det lider, när ni läser den här bloggen. Jag försöker hitta en fin bild av det på nätet och upptäcker att jag bara hittar bilder där fatet är helt overksamt och tomt. Oklart varför det ska stå så på ett bord, alldeles naket. Kanske är det vilsamt och skönt ibland.
Det här måste diskuteras, hörrni. Utnyttja nu kommentarsfältet till de sunda, kloka, eftertänksamma resonemang som alltid kännetecknat er.
