Dagarna

Jag vet inte exakt hur många timmar det tar att slå in och binda fast 48 små paket i en adventskalender. Fem, sex, sju…

Hur som helst, det är väl investerade timmar. Tro mig.

Nu tänker jag i första hand inte på den glädje dessa små paket ger mina rara älsklingar, inte på tindrande ögon och tacksamhet och sånt.

Nej, jag tänker på den makt kalendern kommer att ge mig varje dag fram till julafton.

- Ska du ligga här i hallen och skrika så får du inget paket.

- Kom nu och sätt dig vid bordet, annars blir det ingen öppning i dag.

Det här underbara maktmissbruket har redan kunnat påbörjas.

Vad tror ni reaktionen blev på:

- Är ni inte tysta och sover NU så kommer jag inte att slå in några paket i kväll.

Moahahahaaha!

Egentligen är det synd att man inte har sådana här kalendrar varje dag året om.

Vi fick till lite adventsstämning till slut ändå.

Det trodde man inte i går.

Att vara magsjuk och samtidigt ha en fyraårig son hemma i kräkkarantän (48 timmar, 48 timmar, 48 timmar…) lyfter hela upplevelsen till en ganska surrealistisk nivå. Men jämna mellanrum kom han sättande och lade sig ovanpå mig.

- Kjam, mamma. Du e så gossig. Gossemamma, gossemamma…

Själv försökte jag le lite. Och andas.

Vid ett tillfälle började han prata om “skrattkistor”.

- Vet du inte vad en skrattkista är? Det är ju en kista som man har i sig och när man skrattar så blir den mindre. Ibland kan den gå sönder och då måste man laga den.

- Okej… Var sitter skrattkistan då? (Denna mening gjorde fysiskt ont att uttala och jag är mycket stolt över att jag klarade det.)

- Här, sa han och pekade någonstans i blindtarmastrakten.

Som sagt, surrealism var ordet.

Nej, jag klarade mig inte… Sitter här, fräsch som en nypnros, med gnissliga tänder efter uppvispad Coca Cola, händer som stinker av alcogel och ett hår som står rakt upp.

Men jag lever. Tror jag.

Har ni sett så gullig min man är på den här bilden? (Längst bak på cykeln.)

Jag vet att jag inte får säga att han ser ut som Skrållan, men det kan inte hjälpas. Plutten.

Låg med ett öga och ett öra öppet hela natten på span efter eventuella kräkattacker. Men ingen hände.

Det verkar som om era tumhållningar funkar. Tack!

Än så länge är kräk-läget under kontroll. Sonen var seg under förmiddagen, men runt fyra hade han tydligen fått nog av att ligga och glo och må illa. Som en liten vippgubbe reste han sig och började leka med syrran som kom hem från skolan.

En kort stund senare började tjatet om mat:

- Jag är verkligen så, så hungrig.

Någon timme senare satte han i sig tre portioner makaroner. Och en glass. Och sedan en macka till kvällsmat. Så typiskt honom. Han har helt enkelt lagt kräksjukan till handlingarna och vandrat vidare i livet. Inga konstigheter.

Så lätt brukar det inte vara för resten av oss. Nu går vi och känner efter, lyssnar inåt på striden mellan de onda och de goda makterna. Kommer vårt hem ett fältsjukhus i morgon? Spänningen är olidlig.

Det är nog bara en förälder som, på en millisekund, kan urskilja en antydan till hulkning bland det rastlösa suckandet och “när FÅR jag gå upp”-stönadet klockan sex på morgonen.

Ytterligare en millisekund senare sitter man kapprak upp i sängen och har tänt lampan.

Bredvid sitter sonen och håller handen för munnen.

Det är en liten familjetradition vi har så här i adventstid. Först drabbas sonen, ett dygn senare faller resten av familjen en efter en.

Hör skräckfilmsmusiken. Tam, tam, tam.

Nu tar det oss, det satans vinterkräket.

Dagis var stängt i dag. Så vi hängde i pulkbacken. Sedan gick vi hem och drack varm choklad.

Det låter allt det. Pulka och varm choklad. Jojo.

Nu ber vi till Gud att det här fantastiska vintern håller i sig.

Amen.

Samtal med sonen:

Sonen: Kan man söka på internet på den här datorn?

Jag: Ja. Hur så? Vad ska du söka efter?

Sonen: Några fritidsintressen.

Jag: Fritidsintressen?

Sonen: Ja. Kanske hur man dansar tango.

Problem:

Lösning:

Exakt så här trött kan man bli efter några timmar i pulkbacken vid Ängby slott.

Var har ni åkt pulka i helgen?

Vi hade besök i kväll av makens äldste bror Bambi och hans fru Ann.

Bambi är lite blyg av sig. När han hamnar i nya miljöer gör han sitt yttersta för att smälta in. Försvinna liksom.

Fotnot: Bambi heter egentligen något annat. (Leif.)

Undrar om det är normalt att börja gråta av frustration på fredagskvällen efter att inte, UNDER EN HEL JÄVLA VECKA, ha fått den hjälp man behöver för att kunna JOBBA igen med sin TRASIGA DATOR.

De senaste dagarna, efter oräkneliga samtal med diverse IT-människor, har mitt liv tett sig som en Kafka-roman.

“Har du något ärendenummer”, har varit en central fråga. Ärendenummer, ärendenummer, ärendenummer…

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Fattas bara att plutten Johan åker ur Idol också – då är den här veckan fullbordad i sin totala meningslöshet.

Det råder bloggtorka här. Och nu är det inte bara jag som är trött, i fredags kraschade dessutom hela min hårddisk, vilket bland annat gör att jag ännu inte kan föra över bilder från mobilen eller bildbehandla till bloggen. Inläggsidé efter inläggsidé passerar eftersom de inte går att genomföra.

Låt oss säga så här; jag är lite, lite frustrerad.

Och ni då? Har ni det fint? Bilen går bra?

Jag vet inte om ni minns förra årets julkortsfotografering.

Själv hade jag nästan förträngt den – tills jag hittade denna lilla talande bildserie.

I kväll, just nu, ska årets tappra försök göras. Och jag har lagt ut projektet på entreprenad – på maken.

Anar redan viss irritation där ute i vardagsrummet bland tomteluvor, pepparkaksdräkter och kamerastativ. Så jag tror att jag stannar här ett tag till. Jo, det gör jag.

Håller ni er också med dylika traditioner?

För ett tag sedan skrev jag om min vånda när det gäller det här med att stanna och hålla upp dörren för andra eller låta bli. Denna problematik blir tydligast för mig vid dörrar som kräver passerkort.

Nu har jag upptäckt att jag har en annan tvångstanke kring det här med passerkortsdörrar. Om någon håller upp dörren åt mig, och jag därigenom slipper att rota fram mitt eget kort, känner jag mig som en terrorist. Eller en spion. Som om jag egentligen inte har något passerkort, men att jag nu när tillfället så påpassligt gavs tänker ge mig in på okänt territorium för att leva rövare. (Så typiskt mig att leva rövare, förresten.)

Jag vill liksom visa den snälla dörröppnaren att jag minsann också har ett kort, det är inte bara han eller hon. Om vederbörande nu trodde det.

Sjukt? Jo.

Här kommer ännu ett tips på en barnslig datorfavorit.

På utbildningsradions hemsida ur.se finns detta lustiga spel – “Gör barn”.

Vilka webbsidor hänger era småttingar på?

Så här överlever man en snögeggig söndag i mörkaste mörka november:

Man köper en förpackning färdig pepparkaksdeg. Sedan låter man barnen baka. Kakorna får bli hur tjocka som helst, man bryr sig inte. Och när barnen frågar om de får äta deg, säger man ja varje gång. “Javisst”, är ledordet för dagen.

När kakorna är klara hjälps man åt att sätta i sig allihop.

Därpå köper man kvällstidningar, inklusive alla bilagor och sätter sig i en fåtölj med en stor mugg kaffe.

Sedan går man och lägger sig. Typ.

Jag har bestämt mig. Förra året köpte jag de flesta julklappar på nätet. I år ska jag köpa ALLA på detta underbara vis. Inte svettas i affärer, inte trängas och inte få vansinnesutbrott. Helst ska detta vara klart före första advent.

Sedan ska resten av december ägnas åt mys, pyssel och glögg. (Visst låter det som en underbar fantasi.)

Har ni några tips på roliga webbshoppar?