Dagarna

Här i Lesjöfors är det 12 grader kallt så ännu har vi inte brutit några armar eller ben på isen.

Vi firar lite stillsamt med mormor och morfar i kväll. Blinier, älgfilé och chokladmousse. Och ni?

Gott nytt år på er allihop!

Jo, jag sa gott nytt år!

Svar: Ja.

Efter lite mellandagsshopping är jag den enda i familjen som än så länge inte äger ett par skridskor. Men det vore väl själva fan om jag inte lyckades hitta ett par i rätt storlek i morgon.

För nu ska det idkas gnistrande vinterliv, mina vänner. (Något som i och för sig oftast är mycket roligare i teorin än i praktiken, men skit samma, nu ska vi vara positiva och glada.)

Fast lite nervös är jag. Hur är det egentligen med konsten att åka skridskor? Kan man for ever om man en gång lärt sig? Som när man lärt sig cykla?

Är man uppvuxen i en bandyhåla hör det till allmänbildningen att kunna åka skridskor. På gympan ägnade vi oss åt att åka baklänges runt Stålvallen på tid och dylika aktiviteter.

Men nu har jag inte haft skridskor på fötterna sedan 1992.  Och jag vill varken slå ihjäl mig eller göra mig till åtlöje. Vad tror ni?

Jag: Är du världens mysigaste kille?

Sonen: Ja. Och klokaste.

Året är snart slut och min fina kalender likaså.

När det var dags att beställa en ny funderade jag både länge och väl över layout och text på framsidan. Oj, vad jag tänkte.

Men tillslut insåg jag lyckligtvis det helt självklara. Eller vad säger ni?

Någon på Adlibris har minsann sinne för detaljer.

Kidsen har precis farit iväg med faster Annika för att se Sune på Göta Lejon. (Kusin Linda är med i ensamblen.) Nu är det så tyst här i huset att man kan höra när granen barrar.

Och precis som alltid när man får några barnlösa timmar för sig själv uppstår en svårartad beslutsångest som gränsar till ren panik. HUR utnyttjar jag tiden bäst?

Ska jag gå och lägga mig och sova? Ska jag börja läsa PO Enquists senaste bok? Ska jag äta upp hela Aladdin-asken samtidigt som jag ser Selma som vi spelade in i går?

Nä, jag tror att jag tar en promenad i solen (!) och sedan sätter jag mig och skriver lite. Jo, så får det bli.

Och ni?

Maken, som tänker börja lära sig fotografera, gjorde en liten städning i min gamla kameraväska och hittade denna lapp, som en hälsning från en annan tid. Antagligen har den legat där sedan 1996 eller 1997, när jag jobbade som lokalredaktör på Värmlands folkblad i Hagfors.

Det är hur som helst ett riktigt scoop vi har att göra med.

“8,5 kg gädda

Modahl

ring 12411

Sättravägen 12

drygt metern lång

i går kväll

dottern 8 år fick den”

Jag kan inte låta bli att bli lite nostalgisk.

Vilken är er favorit i Aladdin-asken? Och hur är det nu, får man ta från det undre lagret?

(På A svarar jag “gräddnougat” och på B “bara i smyg om ingen ser”.)

Det var inte lätt att utse två vinnare bland alla fina kommentarer. Men nu har jag bestämt mig.

Emma och Maria får var sin invitation.

Emma skrev:

“Missade min tenta med en ynka poäng så nu måste jag plugga hela julen för omtenta 2 januari =( Lite musik hade muntrat upp mig rejält!”

Och Maria skrev:

“Jag för en kamp mot barnens liberala syn på nedladdning. Erbjuder mig att köpa låtar styckvis, men det går inte tillräckligt fort (jag vill hålla i kreditkortet själv) och är “onödigt” (enligt ungarna) – Spotifyer skulle ta bort vår familjekonflikt.”

Grattis! 

Och till er andra. Det kommer säkerligen fler chanser.

Det är typ bara jag som äter Janssons frestelse i den här familjen. Därför gjorde jag bara en liten, liten form. Medan de andra var på Sturehof. (Ja, herregud. Fråga inte…)

Ja, god jul då.

Maken och svärmor.

Efter visst besvär lyckades vi hitta julevangelitet och Alex kunde läsa under högtidliga former.

Tomten is in da house. Påminde ganska mycket om grannen.

Paketöppning.

Amen, alltså, jag bara måste visa vad jag gick av världens bästa man. En ROSA pyttepyttepytteliten dator! Jag kan inte minnas när jag blev så glad över en julklapp senast. Jag kommer att sova med den under kudden i natt.

God fortsättning på julen allihop!

P. S. I morgon bestämmer jag vilka som får Spotify. Är alldeles för trött nu. D.S.

P.P.S. Inser att mobilkameran har lite svårt att hantera mörker och stearinljus. Hoppas ni har överseende. D.S.

NU är det julafton.

God jul på er alla!

Måste bara visa. Min kusin Anna Wahlmark har gett ut en kokbok tillsammans med några kompisar.

Heja!

Jullovet flyter på finfint än så länge. Barnen njuter helt uppenbart av att vara lediga och leker och leker och leker.

Då och då händer givetvis små missöden. Som när sonen slog huvudet i vardagsrumsbordet eller om det var foten i en tröskel. Höga skrik och tårar som sprutade var i alla fall resultatet.

Dotter böjer sig ner, ser på honom där han ligger och kvider, och frågar med en trött, torr röst som hon garanterat är helt ensam om under 50-strecket.

- Ska vi ringa efter en ambulans, eller?

Jag har två Spotify-invitations att lotta ut bland mina härliga bloggläsare. Motivera i kommentarsfältet varför just du bör få en av dessa. (Smicker funkar bra som extra krydda i sammanhanget. Ett tips, bara.)

På julafton bestämmer jag vilka av er som vinner.

Sätt igång.

Av sonen.

Sjuk tur man har som inte levde under krita-tiden.

Jag jobbar visserligen i dag. Men hur svårt är det att bli väckt av fyraårige sonens pussar strax efter sju, hasa sig upp och äta långfrukost för att sedan bege sig till arbetet utan bävernylonkrig i hallen, fruktpackning och smärtsamma avsked i grusiga kapprum.

En hemmaman skulle man ha jämt.

Jobbar ni också i dag, eller är ni hemma och stökar?

I dag var vi på julmarknad i Gamla stan. Ingen stress, bara stros.

Åh, så mysigt det var.

Åh. Åh. Åh.

Det här duschdrapperiet (www.bluebox.se) var jag oerhört nära att köpa till Alex i julklapp. Tyckte det var en vansinnigt rolig tanke. Satt här och skrattade högt för mig själv en hel kväll. Sedan blev jag väl på bättre humör, antar jag.

Den första julklapp jag fick av honom (1996) var för övrigt två vita stearinljus som han, enligt uppgift, stöpt själv. En torkad apelsinskiva satt fastknuten runt om som dekoration. På det ena ljuset stod det “ALEX ÄR BÄST” med guldbokstäver.

Av Calle fick maken och jag tillsammans salt- och pepparkar som föreställde två rosa, rultiga grisar som parade sig.

På den vägen är det, som man brukar säga.

Hur går det med era inköp? Är ni också klara?

Så särskilt religiösa är vi inte här i familjen och någon julkrubba har vi aldrig haft. Men sagan om när Jesusbarnet föddes hör väl till allmänbildningen.

I dag tillverkades därför en sådan. I rent pedagogiskt syfte.

Nu vet barnen precis hur det gick till när Dockskåpsjosef och dalkullan Maria kom ridande på en plastzebra för att skattskriva sig. Och hur de fick sova över i en skokartong eftersom dalkullan Marias mage var så stor. När jesusbarnet, som faktiskt såg ut som en liten, liten tomte, föddes fick han sova i en nöt med en jättesnygg glitterfilt över sig.

De tre vise männen såg den starka stjärnan lysa och kom vandrande ända från Legoland.

Allt var mycket, mycket vackert.

Och snipp, snapp, snut. Så var sagan slut.