Dagarna

Den här dagen kan vara en av mitt livs meningslösaste. Istället för att åka skridskor och gå ut på festligheter med gamla sköna vänner har jag suttit här darrig och kraftlös på min stol, sörplat urvispad cola och slösurfat mig fördärvad.

Och nu blir det Körslaget. En helt igenom logisk avslutning på denna lördag.

Vad har ni gjort? Har ni klarat er från kräket?

Sonen har ägnat halva dagen åt att försöka trolla bort ett spelkort. Ett ruter ess, för att vara exakt. Lugnt och metodiskt lägger han kortet på bordet, täcker det med en röd tygbit och svingar trollstaven i små cirklar samtidigt som han mumlar någon icke hörbar ramsa.

När han anser sig vara klar viker han försiktigt, försiktigt bort tygbiten och mumlar besviket:

- Nä, det försvann inte nu heller.

Ibland beundrar jag faktiskt hans tålamod.

Ibland undrar jag varför man bemödar sig med att skaffa större boende när man får barn.

Så fullkomligt onödigt, egentligen.

Jag har en plan för mitt liv när barnen blivit större. Inget revolutionerande, direkt. Ingen jorden-runt-segling eller flytt till solkusten, eller så. Men ungefär en gång per år tänker jag bli lite lagom trevligt soffsjuk. Jag tänker mig 38,3 graders feber och hanterbar rinnsnuva. Sedan ska jag ligga under ett täcke och läsa och se på film. Alldeles stilla.

Att försöka vila i soffan nu förtiden innebär att man inom ett par, tre sekunder har en fyraåring à 20 kilo över sig. “Gossegossemamma… kjaaam… kjaaam… gossegoss.” I ett friskt tillstånd kan den här behandlingen vara riktigt mysig, lite tryckande möjligtvis. Men om man mår väldigt illa redan från början kan den uppfattas som rent kvävande.

Men som sagt, I have a dream.

Bloggen är stängd i dag på grund av vinterkräksjuka… Oäk.

Det kommer fler delar av “Här är mitt liv” vad det lider. Måste hämta andan lite bara.

Det var länge sedan jag var så mentalt slut som jag är nu. Fast jag är trött på ett skönt och glatt vis.

På 1950-talet fanns visst någon handbok för hemmafruar fylld av praktiska tips. Ett råd var tydligen att lägga sig och vila lite innan maken kom från arbetet för att vara pigg och fräsch samt att bättra på sminket precis innan husfadern kom innanför dörren.

Vissa dagar inser jag att jag skulle behöva en sådan bok. I alla fall om den även tog upp lite mer basic uppgifter, inte bara finlir. Som exempelvis hur man, under gråmulna vab-dagar, bär sig åt för att ta sig ur pyjamaströjan och joggingbyxorna innan maken kommer från jobbet.

I dag var en sådan dag.

Kommer hem från jobbet, äter och råkar somna på soffan. När jag vaknar pratar någon danska på tv:n och barnen ser ut – och låter – som två levande draperier. Var är jag? Och vad är klockan?

Jag är fortfarande alldeles chockad och glad efter den fina respons jag fått efter “Här är mitt liv”-inläggen.

Till er sötnosar som tyckt att jag borde skriva en bok har jag nu en fråga. (Om ni nu menade allvar.) Om jag någongång skulle skriva en bok, vilket eller vilka av inläggen skulle jag då basera den på? Vad var det som berörde? Vad är vinkeln, som vi säger i journalistvärlden?

I kväll klockan 20 är det – äntligen! – säsongsstart för “Mia och Klara”, Sveriges roligaste människor.

Det missar vi inte, eller hur?

Morgondialog.

Sonen: Vet du. “Lösa tänder” och “andra länder” rimmar.

Jag: Ja, det stämmer. Det rimmar precis.

Liten, tyst fnitterpaus.

Sonen: Vad skrattar du åt?

Jag: Jag tycker att du är jättefin och jätterolig.

Sonen: Och jättesnäll.

Som sagt, det är inget fel på självkänslan där inte.

Barnen laddar inför att gå på Körslaget med Alex och Amanda i kväll.

Själv kan jag inte bestämma mig för vad som är underbarast med detta upplägg; att vi själva äntligen, äntligen slipper ägna en hel lördagskväll åt det här käcka tråkprogrammet eller att vi inte behöver laga middag. Hm. Det går nog på ett ut, faktiskt.

Vi har bestämt oss för att köra en vit månad i det här hushållet. Och nu talar vi inte om alkohol, utan om shopping. INGET onödigt ska inhandlas under denna löneperiod.

Det märkliga är att det inte känns ett dugg jobbigt. Bara skönt, faktiskt. Avstressande. Pengarna vi kommer att tjäna ser jag som ren bonus i sammanhanget.

Har ni testat detta? Skulle ni vilja?

Jaha, ja. Vad tycker ni att jag ska skriva om i dag? Förslag någon? Känner mig lite… tömd.

Vi har 50 procents chans att få ett helt frisk barn, får vi veta. 50 procent. Jag hatar alla gravida. Deras magar är en personlig förolämpning, ett ”titta, så lätt det är” rakt upp i ansiktet. Men i början av 2002 blir det två blå streck på teststickan igen. 50 procent.

Det första ultraljudet får vi göra i vecka sju. Jag har undvikit Odenplan sedan i maj, men tar mig samman. Spökläkaren är koncentrerad, säger att allt ser normalt ut. ”Men först i vecka 14 kan man veta säkert.” 50 procent. Huvudvärken släpper inte, trots utskrivna Citodon-tabletter. Erfarna barnmorskor suckar ljudlöst när jag ringer. Vi berättar inte för någon. 50 procent.

Domedagen är i april, på pappas födelsedag. Skakig och yr av sömnbrist ringer jag honom tidigt på morgonen för att gratulera. Om lusten att prata med människor skulle upphöra under förmiddagen. 50 procent. Kall gelé på magen igen. Spökläkaren, som faktiskt heter Harald, koncentrerar sig på skärmen. 50 procent. Jag glömmer att andas.

”Det ser jättefint ut”, säger han. ”Allt är helt normalt.” Det är en flicka. Långa ben som sparkar, armar som viftar, ett hjärta som slår. Vårluft ända ner i lungorna när vi kommer ut. Ultraljudsbilden åker upp på kylskåpsdörren hemma i Fredhäll. Äntligen vågar vi berätta. Äntligen.

Råa havregryn direkt ur paketet är det godaste jag någonsin ätit. Och hallonen från brorsans trädgård i Filipstad. Kan få i mig flera liter på en dag. Lär mig att knuffa undan oron. Någorlunda i alla fall. Går upp tio kilo i vikt och ser ut som en badboll. Folk menar att jag trotsar fysikens lagar genom att inte tippa omkull. Och nej, vi ska inte ha tvillingar. Det är alldeles säkert.

Får tid för planerat kejsarsnitt den 25 september, men till alla vi känner säger vi den 26. Niklas kör vår Skoda Felicia genom den klara höstmorgonen till Karolinska. Inskrivning klockan sju på fastande mage. Sjukhussängen skramlar över trösklarna på väg till operationssalen. Tänker att det är som att föras till sin egen avrättning, fast tvärt om. Det finns ingen återvändo längre. Niklas skjuter en liten plastbaljesäng framför sig genom korridorerna. Kan inte låta bli att undra vad vi egentligen ska ha den till. Det ligger i alla fall små, små bebiskläder på botten. Fullkomligt obegripligt.

Ryggbedövningen tar inte riktigt och till slut bestämmer narkosläkaren att jag måste sövas. Klockan 10.32 föds vår Signe, 52 centimeter och 3 000 gram. Niklas sitter med henne i famnen hela eftermiddagen och ser på tv; några såpor och en repris av Diggiloo.

Först vid fem-tiden körs jag, fortfarande mycket matt och illamående, upp på avdelningen. Vårt rum i dunkel, bara en sänglampa lyser. ”Vi har fått världens vackraste dotter”, säger Niklas medan sköterskorna parkerar min säng i ett hörn. Sedan tar han tag i plastbaljan som han ställt borta vid fönstret och rullar den försiktigt, försiktigt över golvet. ”Titta här”, säger han.

Och där ligger hon på sida och sover, vår lilla prinsessa, klädd i vit bomullströja och turkos landstingsbyxor som korvar sig runt piprensarbenen. Håret är mörkt och lite hårt av fosterfett, ögonfransarna långa. Som en docka ser hon ut. Den finaste fina. Den vackraste vackra.

Om det här vore en film skulle den nog sluta med en sådan här bild. Så jag tycker att vi gör så, vi också.

Jobbar hemifrån diarrékarantänen i dag. Som tur är har jag en egen hjälpstyrka på plats. Det känns fint.

Måste genast utreda styrkans kompetensområden. Jag kanske kan få en riktigt avkopplande dag.

Tandläkartisdag och skitväder och magsjuka i huset. Semlorna muntrade bara upp lite.

Får man gå och lägga sig nu, eller?

Känner att det kan vara på plats med en liten varning när det gäller nedanstående inlägg.

Äntligen, äntligen händer det. På alla hjärtans dag 2001 köper jag ett graviditetstest på apoteket på Rålambsvägen och låser in mig på en toalett på jobbet. Två tydliga blå streck. Det känns som svindel. Innan Niklas kommer hem från skolan slår jag in förpackningen med teststickan i ett paket. Inser att det är fånigt, men det går inte att låta bli.

Vi är vanvettigt glada. Samtidigt finns det en stickig oro där någonstans. Oftast skrapar den bara lite på ytan, men ibland skär den till så det gör ont på riktigt. Tänk om. Om. Magen börjar synas fort. Jag köper byxor på Indiska med resår och knytning i midjan.

Det är en solig dag i maj och dags för ultraljud på Läkarhuset vid Odenplan. Niklas plockar fram en gammal VHS-kassett som vi tar med oss. Enligt kallelsen kan man få en inspelad filmsnutt med sig hem om man vill. Ultraljudsbarnmorskan är glad, klädd i gul T-shirt med ”ULTRAGYN” tryckt tvärs över bröstet. Gelén som hon sprutar på min mage är verkligen kall, precis som jag läst i gravidtidningarna att den ska vara. Tjocka persienner täcker fönstret.

”Titta, där har vi ett litet hjärta som tickar”, säger barnmorskan och visar något mörkgrått och pulserande på skärmen. Niklas och jag ser på varandra och ler. ”Nu ska jag mäta lite”, säger hon sedan. Det blir streck kors och tvärs över skärmen. Om och om igen. Hon säger inget på en lång stund. Men tillslut: ”Lårbensmåttet stämmer inte riktigt. Det måste inte betyda att det är något allvarligt fel. Men för att ni inte ska behöva vara oroliga i onödan ska jag hämta vår läkare.”

Läkaren fladdrar in i det dunkla undersökningsrummet som ett spöke. Den vita rocken uppknäppt över en rutig skjorta. Jag fryser. Sedan händer det. ”Rörbenen… bröstkorgen för liten… lungorna kan inte utvecklas… inte överleva… kanske till förlossningen… men inte mer… avbryta är ert beslut… fostervattensprov så man vet så mycket som möjligt… till nästa graviditet…” Rösterna försvinner.

Rits. Tiden slits mitt i tu, delas upp i ett Före och ett Efter, omöjlig att foga samman igen. ”Jag har väldens roligaste jobb”, säger barnmorskan och klappar mig på armen. ”Men ibland är det fruktansvärt. I dag är en sån dag.” Gråter okontrollerat på en bänk i Vasaparken. I väskan en lapp med tid för fostervattensprov två dagar senare och en gammal VHS-kassett.

Jag vill skrika åt alla äckligt gravida i väntrummet på Danderyds sjukhus. Är ingen fin människa längre. Nålen gör inte ont. Överhuvudtaget spelar inget någon roll. ”Nyss var det så roligt och nu är det så tråkigt”, säger kuratorn. Nej, vi vill inte ha någon begravning. ”Då kommer ert barn att begravas vid en speciell kulle på kyrkogården här borta”, säger hon och pekar in i väggen.

En och en halv vecka senare, på kristihimmelfärdsdagen, görs aborten. Jag är då i vecka 19. Jag får morfin och på förmiddagen gör det inte ondare än att jag orkar spela kort i sjukhussängen. Efter sju timmar är det över. Personalen tycker att det gått fort.

Den sommaren låtsas vi som om allt inte är outhärdligt. Sedan försöker vi igen.

Det kom ett mejl till redaktionen i dag.

“hej. NEJ! det fins ingenting som säger att man måste resa med spädbarn. Det är ju det självaste fan vad egotrippat viktigt det är för spädungjävlaföräldrar att man bara måste åka utomlands med spädungen. DET MÅSTE man inte alls. satans riekmans bortskämda jävlar. kan gott hålla sig hemma. Fatta det!! Snacka om jag blir oxtokigt helförbannad på dessa jävla rika bortskämda jävlar som bara MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅste åka utomlands med sin lillbatting. ”Vadå, folk reser ju jorden runt med sina barn, varför skulle vi inte kunna göra det?” Och varför i hela jävla helvetet skulle just detta par vara så jävla tvunget att ta med lillbattingen utomlands? Satans bortskämda rika jävlar. De och alla andra jävlar med ungar kan gott stanna hemma. Det är dessutom miljövänligare.”

Jag säger bara – ut med det. Låt ilskan komma. Det är hälsosamt och bra. Komsikomsi.

Det var för övrigt denna artikel som skribenten blivit en smula upprörd över.