Dagarna

Vi har en vinterdag i Lesjöfors. Så vi maxar upplevelsen.

Slalombacken. Här växte jag upp, skulle man kunna påstå.

På väg mot toppen.

Uppe.

Manchestersnö. Finns det något vackrare?

Slalomstugan.

Säg ordet “vårvinter” och jag tänker på exakt den här bilden.

På eftermiddagen drog vi ut på skoterutflykt. Barnen åkte med morfar.

Lek på Dalkarlssjön.

Sonen och morfar hjälps åt att göra upp eld.

Dottern i en hög.

Överläkaren och författaren David Eberhard har så rätt. Eller vad tycker ni?

I vår ska mina barn få var sin riktig kniv och lära sig tälja.

Nej, dottern längtar inte efter oss. Däremot längtar hon efter sin dator och Häxan Surtant-spelet på bolibompawebben.

Barnen är alltså på sportlov hos mormor och morfar i Lesjöfors. Nyss rasslade följande bilder in från morfars mobil.

De ser ut att ha det ganska bra.

Till slut kom de fram till toppen på Dalkarlsberget.

Alla bantningsmetoder ger dig lika dåligt resultat. Tänk, det är vad jag alltid misstänkt.

Att börja med en diet innebär per automatik att man börjar tänka alldeles onaturligt mycket på vad man äter och vad man inte får äta och hur mycket man kan äta på lördag om man inte äter den där delikatobollen nu. Och sedan, när man inte står ut med att tänka på det där längre, skiter man i allt och går upp lika mycket som man gick ner.

Hemligheten ligger väl i att hitta en vettig balans – och att undvika att gå upp allt för mycket i vikt från början, att hejda utvecklingen redan när jeansen börjar strama i midjan istället för att köpa en större storlek.

Jag tycker att det är mer spännande att höra hur man bär sig åt för att gå upp 30 kilo i vikt än hur man gör för att gå ner lika mycket. (Givetvis finns det hormonella och medicinska förklaringar till plötslig viktökning, jag tänker här givetvis på andra “normala” viktuppgångar.)

Själv tänker jag inte särskilt mycket på vad jag äter, jag tänker på helt andra saker.

I går kväll såg jag ungefär tio minuter av “Den rätte för Rosing”. Sedan var jag tvungen att byta kanal eftersom jag blev så oerhört illa berörd.

Fortfarande, ett dygn senare, mår jag fysiskt dåligt när jag tänker på de där killarna och hur de fick tio sekunder på sig att skapa ett intresse hos damen i fråga. Tio sekunder.  Den ena idioten efter den andra klev fram och yttrade sina väl valda ord medan Rosing själv såg tårögd och lite förvånad ut. Kanske log hon också, vad vet man. Det enda som rörde sig i hennes ansikte var näsan som rynkades lite precis mellan ögonen.

De här kan ha varit det sorgligaste jag sett på tv i hela mitt liv.

Dagens mest oväntade komplimang gav jag i dag till min tandläkare. Hade aldrig trott att den skulle komma över mina läppar. (Och det var väl nätt och jämt att den gjorde det, heller.)

- Du ä veklien vätteba på att lädda bedöving.

- Va?

- Ja, asså du ä veklien vätteba på att lädda bedöving. (Pekar glatt på munnen.) Adda taddläkare kadd inte, med du kadd.

När sprutspecialisten äntligen begrep vad jag sa sken hon upp.

Så tänk på det, ge din tandläkare beröm om han eller hon förtjänar det. Känner på mig att de inte är hurraropens högborg, de där borrningsrummen.

Egentligen tycker jag ju att det här med kungahus är ganska töntigt. I synnerhet vårt eget.

Ändå är jag så upphetsad att jag knappt kan sitta stilla på stolen över det här med Victorias och Daniels förlovning. Känslan skrämmer mig. Jag håller visst på att helt tappa greppet och min cynism.

Tänk om jag kommer att stå där med en svensk flagga och vifta när de gifter sig? Jag kanske till och med börjar tycka att det här med basker och stödstrumpor är riktigt trevliga påfund.

Jösses.

Jag har varit på så dåligt humör i dag att jag inte ens orkar prestera något smågrinigt inlägg. Då förstår ni kanske nivån.

Vi ses i morgon. Då ska jag köra barnen halva vägen till Värmland (dvs Arboga) för lite sportlovsvistelse hos mormor och morfar.

Puss!

Det får bli dagens bild.

Så kom det i alla fall några centimeter snö och julklapparna från mormor och morfar kunde äntligen invigas.

Jag som nätt och jämt vant mig vid att det finns vuxna, fullt kompetenta människor ute i verkligheten som är födda på 1980-talet. Jag tycker fortfarande att det känns smått bisarrt, men så är det och jag har hackat i mig detta faktum bit för bit.

I kväll gick en liten snärta vidare direkt till Melodifestivalens final. Född 1992! (Snärtan alltså, inte finalen.)

Har ni förresten insett att det finns bilister ute på våra vägar, helt lagligt, som är födda på 1990-talet. Det är vad jag kallar sinnessjukt.

Det verkar vara ganska behagligt att vara sex år gammal.

Maken kommer hem från jobbet och frågar sonen vad han har gjort på dagis i dag.

Till svar får han en frågande och mycket avmätt blick.

- Tror du att jag har skrivit en lista, eller?

Snart är det bokrea. Lilla julafton. Som vanligt lusläser jag katalogerna på jakt efter de riktiga fynden.

I år är jag mest inne på gula böcker. Och möjligtvis rosa.

Hallen.

I stort sett hela mitt eget sociala liv sköter jag på lunchen. Efter jobbet sköter jag barnens sociala liv. Och på helgerna familjens gemensamma.

I dag träffade jag min barndomsvän Elin i Västermalmsgallerian. Hennes son Anthon var också med, men skötte sig exemplariskt och sov hela tiden i vagnen där bakom.

Det är tur att det finns luncher. Och människor som Elin.

Jag är nyfiken på hur ni klickar er in här på bloggen.

Går ni via AlltomBarn, via expressen.se, har ni en länk i er egen blogroll, har ni ett bokmärke i er webbläsare, eller tar ni er hit på något helt annat sätt?

Som sagt, jag är mycket nyfiken!

Det blev inget bloggat i går. Ledsen för det.

Vi var på födelsedagskalas. Och så här trötta var barnen när vi kom hem.

Inget brutet, som väl var, men det blir bandage i några dagar.

Nu haltar han omkring som en gammal sjöman, den lille gossen. Ett steg i rätt riktning i alla fall. (Vänligen observera ordvitsen.)