Dagarna

Mys  och trädgårdsarbete i solen.

Någon grävling har vi inte sett till. Av flaskan att döma har han haft partaj så troligtvis ligger han väl långt där inne i mörkret, bakis som ett djur.

OM man skulle få för sig att gå ut i Hagfors på valborg, vart ska man då bege sig? Jonte? Lever det stället? Någon som har något förslag?

(Sedan lovar jag att sluta fråga om en massa saker hela tiden. Lovar, lovar, lovar.)

Ser fram emot en långhelg på torpet. Mammas och pappas husbesiktning och vattenpåsläpp i går kväll visade dock att det flyttat in ett djur under huset. Sannolikt en grävling. (Eller är det Bävern?) Precis vid trappan, mitt i nya rabatten har den valt att ha sin dörröppning. Det är inte okej.

Förutom att fylla gummistövlarna med knäckebröd måste vi nu lista ut hur man effektivast vräker hyresgästen.

Någon vildmarksmänniska som har något tips?

I början av året gick jag en stresskurs på Betania, företagshälsovården. Vid ett tillfälle läste kursledaren berättelsen “Syltburken och ölet”. Direkt efter uppläsningen tyckte jag nog att storyn var lite fånig, så där som det lätt blir när man försöker förhålla sig till att sitta i halvcirkel bland okända människor och öva djupandning med lite distans.

Men trots det har jag ofta, sedan dess, faktiskt tänkt en hel del på det här med golfbollarna. Så här är historien:

“När livet ibland ger mer än du kan klara, när 24 timmar inte räcker till, minns då syltburken och ölet.

En professor i filosofi står framför sin klass med några saker framför sig på katedern. När lektionen börjar lyfter han, utan att säga något, fram en stor tom syltburk och fyller den med golfbollar. Han frågar sen studenterna om burken är full. De nickar jakande.

Så plockar professorn fram en låda med små färgade kulor och häller dem i burken. Han skakar burken lätt och kulorna finner vägen till hålrummen mellan golfbollarna. Igen frågar han om burken är full. De nickar jakande.

Professorn tar då en påse sand och häller den i burken. Självklart fyller sanden hålrummet mellan golfbollar och kulor. Återigen frågar han studenterna om burken är full. De svarar med ett rungande JA.

Professorn plockar då fram en stor burk öl under katedern och häller hela innehållet i burken, vilket effektivt fyller igen hålrummen mellan sandkornen. Studenterna börja nu skratta.

Nu, säger professorn när skratten har lagt sig, ponera att denna burk representerar ditt liv. Golfbollarna är de viktiga sakerna i livet; din familj, dina barn, din hälsa, dina vänner, dina favoritsysselsättningar, saker som om allt annat försvann och bara dessa saker återstod, så skulle ditt liv fortsatt vara fullständigt.

De små kulorna representerar de andra sakerna som betyder något; ditt jobb, din bil, ditt hus. Sanden är allt annat, de små sakerna i livet. Om du först häller sanden i burken, fortsatte proffessorn, blir det ingen plats för golfbollarna och småkulorna. Det samma gäller livet. Om du spenderar för mycket tid och energi på de små sakerna, får du aldrig plats till de sakerna som är viktigast för dig. Koncentrera dig på de saker som är viktigast i ditt liv.

Ta hand om golfbollarna först, det som verkligen betyder något. Prioritera. Resten är bara sand.

En av studenterna sträckte upp handen och undrade vad ölet representerade. Professorn log.
- Jag är glad att du ställde den frågan. Den visar bara att hur fulländat ditt liv än kan verka, finns det alltid plats för en stor öl!”

Sand.

Golfboll.

Ni kan ju alltid följa mig på Twitter. Det är säkert mycket givande. Som en vitamininjektion i november, ungefär.

Förresten. Exempel på meningar man helst inte vill att ens barn ska säga jättejättehögt i en helgtyst, men välfylld, tunnelbanevagn:

- I sommar. När vi är i stugan. Då ska vi elda böcker. Eller hur?

(Jag förstår inte vart sonen fått det ifrån. Varför skulle vi göra det? Det är ju helt sinnessjukt.)

Så här utmattad kan man bli efter en dag på Gröna lund.

Titta här vad jag har roat mig med i dag på morgonen. Vimmel. Min absoluta älsklingsaktivitet, som ni vet.

Dagens namn är tveklöst Julia. Heter alla barn i kändiskretsar det?

Kom ut på trappan i morse, ganska ostressad med två rätt söta och snälla barn i släptåg. Solen både sken och värmde.

- Åh, vilken HÄRLIG dag, hojtade jag.

Utan att vara det minsta pyttelilla ironisk. Se, det finns hopp även för mig.

Nu måste jag, jävlar i min låda, få avreagera mig. Mycket har man varit med om, men det är inte ofta man kommer i kontakt med så irriterande kontruktioner som toapappershållaren på nya jobbet.

Någon – eller snarare några – har tänkt inte så lite fel här.

Idén var nog god från början, att man ska kunna ladda hållaren med fler än en rulle. Men borde inte någon – eller några! – ha provat om detta fungerar i själva verkligheten innan man sätter i gång att massproducera eländet. Det skulle man kanske kunna tycka, men uppenbarligen har den tanken inte föresvävat någon av de inblandade genierna.

OM någon av dem hade testat att dra ut papper från den nedre rullen samtidigt som det ligger en rulle ovanpå skulle de också ha märkt att det är helt omöjligt.  Enda sättet är att sticka in fingret i skåran på sidan och lyfta upp rullarna som ligger längst upp. (Den enklaste metoden att komma åt papper är dock att öppna locket på lådan med en sorts nyckel och lyfta ut en rulle den vägen.)

De borde få ett hårt straff de där dårarna. Kronisk diarré eller något.

Om ni i er vardag, mot förmodan, tvingas använda er av någon ännu mer korkad uppfinning än denna skulle jag mer än gärna vilja höra om det. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, som ni vet.

Lars Winnerbäck har uppfunnit ordet tandläkarväder. Föräldramötesväder är nog ungefär likadant; lite grått, lite kallt, lite tisdagsaktigt.

Måndag, klockan 21.26.

Tjejen kom hem från träningen med mörk blick och intorkat näsblod på kinden. Och en alldeles egen liten läderboll.

Tror det är bra för henne, det där.

Dottern är i detta nu på sin första fotbollsträning. I BP, Brommapojkarna. På Ängby IP. Med pappa som ledare och brorsan som supporter.

“Ursäkta, vad hände här?” undrar hon som till sist vant sig vid att vara tvångsansluten i Djurgården Fotboll.

Jag har ju tidigare ondgjort mig över Twitter och dess meningslöshet, men fortsätter ändå att dagligen följa flödet. Den största anledningen till detta är Sigge Eklund. Han är genial. (Även om jag skulle önska att han började blogga igen istället.)

I dag skriver han följande: “Till er som twittrar på engelska: 1) Your global fanbase may be smaller than you think. 2) Your Swedish fanbase too, if you don’t stop.”

Haha!

Gäller även facebook, skulle jag vilja tillägga.

I går kväll varnade TV4-hallåan känsliga tittare för hönsnackningsscenerna i Robinson. Trots det bestämde vi att våra barn inte skulle undanhållas från naturens gång utan få se när en höna förvandlas till mat.

I höstas, under älgjakten, fick de följa med morfar till en slaktbod också. I samma studiesyfte.

Någon gräns för vår dubbelmoral får det väl finnas.

Skor: Din Sko. Strumpbyxor: H&M. Jeansklänning: Gåva. Munkjacka: H&M. Väst: Ralph Lauren (gåva)

Om ni inte redan köpt Expressen går det bra att läsa min krönika om Lesjöfors HÄR.

Jag vet inte vilken personlighetskategori jag tillhör, men något som är mycket talande för mitt sätt att vara är att jag samlar saker på hög. Lite överallt. Det kan vara städat och golvtorkat och dammat, men de där högarna blir jag aldrig av med helt och hållet.

Min princip är dock att aldrig blanda alltför mycket (nåja) i olika högar. Där går gränsen.

Men åh, vad jag skulle vilja bli en högfri människa. Så här ser det ut hemma just nu.

Kläder på räcket i hallen. Som alltid. Ofta syns inte räcket alls.

Posthögen.

Högen vid min hemmaarbetsplats.

Och barnhögen.

En nygråten Anna Book med sälmössa på huvudet inpikad i en gallerlåda. I kväll har vi fått bevittna alldeles oförglömliga tv-bilder.

Det är ju hur bra som helst det där Japan-tv-show-programmet.

Eller nåt.