Dagarna

Sonen: Visst kan man inte göra en tidsmaskin på riktigt?

Jag: Nej, det kan man inte. Men man kan ju låtsas.

Sonen: Ja…

Jag: Om du skulle ha en riktig tidsmaskin, vart skulle du helst vilja åka då?

Sonen: Till förr i tiden.

Jag: Ja, men det är ju mycket som är förr i tiden. Är det inget speciellt som du skulle vilja se?

Sonen: Då skulle jag vilja åka till dinosaurierna.

Jag: Jaha. Ja, det verkar ju spännande.

Sonen: Dinosaurierna var förr i tiden?

Jag: Ja, absolut.

Sonen: Och när dinosaurierna dog, det var också förr i tiden?

Jag: Ja.

Sonen: Och sedan blev det den här tiden.

Jag: Typ så… kanske man kan säga.

Våra barn har sett en hel del tv i sina dagar. Alldeles för mycket, troligtvis. Men vi har försökt att hålla en viss nivå på tittandet.

I början var det enkelt. Lite Bolibompa och Fem myror på DVD. (Åh, vad jag älskar Fem myror. Det ÄR det bästa barnprogram som gjorts, ever.)

Sedan hittade ungarna Nickelodeon. Inte riktigt samma sak, men här fanns i alla fall Dora. “Dora, Dora, Doraaaa, utforskareeen.” Lugnt och pedagogiskt, trots allt.

Men alla de där Disney-kanalerna AVSKYR jag.

Och en kanal jag verkligen HATAR är Cartoon Network. Allvarligt talat. Det borde inte vara tillåtet att sända dynga av det slaget. Ungarnas hjärnor krymper för varje minut som går. “Men det är min nya älsklingskanaaaal”, vrålade sonen när jag bad honom byta till något annat.

Förra veckan spärrade vi eländet för gott. Moahahaha!

Vilka barnkanaler ser era barn helst på? Vad tycker ni är bra och vad går er på nerverna?

Tre månader går fort. Faktiskt.

Tre månader svischar verkligen förbi när man skriver och går runt och röjer sly med sin fina grensax och plockar smultron i regnställ och ligger i hängmattan och bor i en gammal husvagn och dricker vin på Mosebacke.

I morgon är det allvar igen. Jag har glömt alla lösenord i jobbdatorn. Jag har inte koll på något. Men jag är tf chefredaktör. Jodå.

Det blir intressant det här.

“Ko utan huvud.”

Alternativ titel: “Om den stora svårigheten att vänta medan gips stelnar.”

…fågelskelett. Så klart.

I morgon ska sonen ta med sig ett sommarminne till dagis som han ska berätta om för sina kompisar.

För att inte glömma detta har han skrivit en kom-i-håg-lapp.

Kan ni läsa vad han ska plocka med sig?

Är detta normalt?

Eftermiddagssamtal med sonen:

Sonen: Men, åh! När kommer egentligen pappa?

Jag: Han kommer snart. Han är på tunnelbanan nu.

Kortare paus.

Sonen: Men, åh! När kommer han? Jag tror att pappa är död.

Jag: Nej, då. Jag är nästan helt säker på att han inte är död. Han levde i alla fall för några minuter sedan. Han kommer snart.

Sonen: Jag tror ändå att pappa är död. Och då kommer vi aldrig att få igång våran tv. I hela vårat liv.

I går vid lunchtid försvann vårt internet och kom inte tillbaka på hela dagen.

Det var en jäkla prövning ska jag säga.

Varje kväll sedan vi kom hem från Gotland vill dottern gå in på Alex blogg och titta på bilder. Och så sitter vi där, hon och jag, och scrollar och pekar och pratar bebisspråk.

I går fick vi äntligen träffa Charlie i verkligheten igen. Vi var beredda på skrikfest, men det blev myskalas istället.

Och med såna kusiner behöver man inga föräldrar.

Morsan kan ju vara på middag hur länge som helst när man har en Signe och en Sven.

Vilket handlag, vilken naturbegåvning såg Charlie ut att tänka.

Men så skulle farsgubben plötsligt lägga sig i. “Låt Signe sköta det här nu”,  muttrade Charlie.

Sådär ja. Mycket bättre.

Sedan sa Charlie: “Jag vill bo här”. Hon sa det ganska tyst, men både jag och Signe hörde det tydligt. “Jag vill bo här”. Men Alex log bara, slängde upp Charlie på axeln och åkte hem.

När sonen kommer in på dagisgården kommer en jämnårig pojke framspringande och ger honom en kram och en puss mitt på munnen.

Sedan ser pojken på mig och säger: “Jag kunde inte låta bli.”

Jag förstår precis.

Såklart fick jag svälja hårt några gånger när nya fröken hälsade välkommen och sa till de skolstartsfina barnen att “nu är går ni inte i förskoleklass längre, nu går ni i ettan.”

Stora flickan.

Och i dag liksom förra året är det den här låten jag gör mitt bästa för att inte nynna på…

Fisken hälsar att han fått förstklassig vård, att han är trött men mår efter omständigheterna bra.

Okej. Det är visserligen bara en svag ton av höstklarhet i luften, men ändå. Nu är lallarlivet över, nu börjar allvaret. Skolstart.

I dag gjorde vi ett så kallat ryck här hemma. Allra mest ryckte maken som sorterade barnens garderober med ambitionen på max. Jag lovar, nu finns det inte ett enda för litet plagg där, inte en strumpa i fel låda.

Och när han var klar med det gav han sig på matkällaren. Ungarna hjälpte till att hälla ut gammal julmust och glögg och hallonsylt från förra seklet.

Själv slog jag mig själv med häpnad genom att ställa mig och stryka efter några timmars klädvikning i tvättstugan.

Kidsen tjänade för övrigt en liten hacka (15 kr) på städa lekstugan och plocka upp alla halvruttna äpplen på gräsmattan. Den svarta sopsäcken blev nästan full.

Sjukt duktiga var vi. Ville bara berätta det.

Fisken har brutit en tagg och behöver åka till sjukhuset.

Tut, tut.

Sonens födelsedagshalabalo är över och jag känner mig som om jag blivit överkörd av en ångvält. Egentligen är det ju ett kärt nöje. Köpa några presenter, fixa lite tårta, sjunga en snutt, laga lite mat, skicka några inbjudningskort (16), vara lite trevlig, ja ni vet.

I eftermiddag somnade jag ute på altanen. Det var en sån där sömn som känns som om man långsamt sjunker till botten i ett stort, ljummet hav. Man sjunker och sjunker och kan inte komma upp till ytan igen.

Det är tur att jag börjar jobba om några veckor så att jag får upp lite vanligt hederligt tempo i livet.

Dottern råkar bevittna den så kallade sporten gång på tv.

- Har han skadat sig, eller?

Är det här en varannandagsblogg eller?

Ja, tydligen.

“It was the loudest baby I’ve ever heard”, sa narkosskötaren lite chockad när vår son tittade ut, fredagen den trettonde augusti 2004. Till och med jag, som hade betydligt mindre erfarenhet av nyfödda barn, kunde konstatera att sonens skrik låg på en ganska udda frekvens.

Och på den vägen har det fortsatt. Sven har sedan den dagen varit extra allt.

När han är arg knyter han nävarna och gråter så tårarna prutar rakt ut som på en seriefigur, när han skrattar skrattar han tills han ramlar omkull, kräks eller tills snabbmakaroner kommer flygande nerifrån magsäcken, när han är trött somnar han oavsett plats (hallgolvet, vardagsrumsbordet eller tunnelbanan) och ställning.

Han har en obetalbar humor, ett oresonligt humör och världens varmaste hjärta.

Tårtan står i kylen, presenterna är inslagna, serpentinerna lindade runt lampan över matbordet.

I morgon fyller vår älskade dåre 5 år. Grattis Svempagubben!

Det var många av er som gissade rätt. Hon har sytt Mario, så klart.