Dagarna

Det är mycket nu, som man säger. Och bloggen blir lidande, vilket jag inte vill. Jag älskar min lilla blogg och jag älskar er.

Jag tycker att vi kör en liten frågestund medan den andra inspirationen hittar tillbaka. Har ni några funderingar? Kring meningen med livet och sånt? Eller kring något helt annat?

Jag har förstått att en del har sett likheter mellan Signe och lillkusinen Charlie och att vissa även efterlyst en bebisbild på vår dotter att jämföra med.

Här är en. Jag tycker nog att man kan se att tjejerna är släkt. På något vis.

Vad tycker ni?

Signe, 4 månader.

Charlie, snart 3 månader.

Alex kom förbi i kväll och tiggde lite böcker ur vår bokhylla. När vi frågade vad han skulle ha dem till mumlade han något obegripligt om att det var hemligt. Men litterär klass skulle det vara. Riktigt bra skit. Det var tydligen viktigt.

Först sa vi att han bara skulle få ta svarta eller vita böcker, men när han fick se Grottbjörnens folk, Hästarnas dal OCH Mammutjägarna var vi tvungna att ge med oss. “Män som kan prata om känslor” och en bok om hypnos vägrade han också släppa.

Det är ändå härligt att göra en medmänniska lycklig.

I morse slogs ett rekord med mycket god marginal i det här hemmet.

Vår son sov till 8.32!

Det förra rekordet låg på 6.14. Typ.

(Man kanske skulle ha 7-årsdisco med 15 glittriga tjejer och en rökmaskin varje lördagskväll. Eller så skulle man inte alls det.)

7 år! Vår lilla, stora, fina, härliga tjej har blivit 7 år.

Hur. Stort. Som. Helst. I dubbel bemärkelse.

För att inte ha sovit mer än tre minuter i natt ser hon rätt pigg ut, Signe Signal.

(Jag hade tänkt länka till ett inlägg som jag skrev den 25 september 2007, men det gick inte. Klicka er dit själva och läs. Det gäller fortfarande.)

I morse spelades det trummor i Bolibompa. Sonen satt i soffan, pekade på tv:n och sa: “Såna vill jag ha!” Hade han varit en seriefigur hade en svärm av stjärnor och hjärtan svävat ut från hans uppspärrade ögon.

Maken: “Ett trumset?”

Sonen: Jaaa…

Maken: Vi kan säga så här. Du får välja mellan trummor och föräldrar.

Sonen: (Frågande tystnad.)

Maken: Om du ska spela såna trummor här hemma kommer mamma och jag att vara tvungna att flytta. Så vad väljer du, trummor eller föräldrar?

Sonen: Trummor…

I går kväll hade jag en liten sms-konversation med en dagismamma. Bland annat skrev hon:

“I går berättade Sven att han hade gjort en fru av en träplanka. Hon hette Sofia. Fantastiskt.”

Både jag och maken blev mycket nyfikna på vår svärdotter. Och här är hon.

Kidsen kom igång till Bolibompa i morse.

Engagemang och grace är nyckelorden.

Äntligen är det måndag! Äntligen är det dags för Svenska Hollywoodfruar, del 2.

Men nu tycker jag att det är på sin plats med ett litet klargörande. Bara för att jag tycker att Anna Anka är lite kockobäng och bara för att jag njuter av att förfasa mig över hennes människosyn och sätt att vara så innebär det inte att jag innerst inne är avundsjuk, som vissa påstår. Jag lovar.

Vad finns det att vara avudsjuk på?

Rulla runt på en pilatesboll, resa omkring med människor man irriterar sig på, tugga kyckligbrosk ensam på ett hotellrum och höra samma gubbe sjunga Diana kväll efter kväll, hur kul kan det vara? För mig verkar det fullkomligt vidrigt.

Enligt Anna Anka själv är det ett hårt liv hon lever, ett liv som kräver sitt pris. På den punkten förstår vi faktiskt varandra till hundra procent, hon och jag.

Så återigen, vad finns det att vara avundsjuk på? Skulle ni vilja byta liv med Anna Anka? Varför? Varför inte?

Mellan garageuppfarten och entrén på vår tomt fanns tidigare ett stort, runt barrträd. När vi tog bort det blev det visserligen bättre sikt i samband med utbackning av bil på gatan, men det blev lite tomt också.

Har ni något bra tips på någon fin marktäckande växt att fylla igen hålet med? De som finns där runt om (fråga mig för Guds skull inte vad de heter)  fyller ju sin funktion, men är i sanningens namn inte speciellt festliga.

Så, hjälp en trädgårdsanalfabet lite nu. Tack på förhand.

Det här inlägget hos Ensamma pappan är något av det bästa jag läst på länge, så naket och ont-i-magen-smärtsamt att man gråter.

Och så Innan du fanns-Linda som i dag får en att gråta av glädje. (I skrivande stund har hon fått 386 kommenterer!)

Och så helt nytillkomna Sune-författaren Anders Jacobsson som kan få en att skratta så att man gråter.

Jag är så oändligt glad över deras existens på AlltomBarn. (Och över alla våra andra bloggare också, så klart!)

Finns det fler bloggare där ute med samma skrivtalang och förmåga att väcka medkänsla tar jag tacksamt emot tips.

Yes, we can!

Övernattningen hos Mildred gick fintfint, bortsett från lite gråt vid fyratiden i morse. Men det gick att somna om igen. Sedan ville han inte bli hämtad förrän vid lunchtid i dag.

(Och nu har stora killen varit i Blackeberg och klippt sig också.)

Jodå, alla djuren fick plats i väskan.

Det är en stor dag i dag. Sonen ska sova över hos en kompis i natt. Ensam. Till och med utan storasyster. Det är första gången.

Han är otroligt laddad inför det här. Väskan ska packas efter dagis. Fisken kommer givetvis att få följa med. Hur det är med Sixten, Charlie, marsvinet Mats, Apan och Råttan är oklart. Sedan funderar han lite på vilken sorts tandkräm Mildred har hemma hos sig. Är den god? Eller ska han ta med den vi har hemma? Men vad ska syrran då använda?

“Och så ska jag försöka att inte komma ihåg att jag brukar gå ner till dig och pappa på natten.”

Jag är helt inställd på att hämta honom någon gång runt midnatt. Men vem vet, han kanske är tuffare är så.

Tror ni han kommer att fixa det?

Att leva med en femåring kan ofta vara en ganska surrealistisk upplevelse. Ena stunden pratar sonen om Baltzar von Platen och nästa om Noak som byggde en stor båt åt alla “djur och memmiskor”.

Dagens första meningar levererades i ett mörkt sovrum klockan 06.28:

“Rövare som fanns förr i tiden. Dom. Dom kunde inte bara röva, dom kunde tigga också.”

Jaha, ja.

Visst är det sjukt störigt med bloggare som inte bloggar varje dag?

Det borde vara skottpeng på såna idioter. *Harkel.* Eller, ja..

Konsten att köra på tills bensinen är slut. Även extratanken.

Anna Anka berättar på Newsmill att hon vill bli en förebild för svenska kvinnor och hur mycket bättre kvinnor har det i USA utan jantelag och jämställdhet och skit.

“Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?”

Hon skriver också, på tal om den stora ålderskillanden mellan henne och Paul Anka:

“Om du går in i en hundaffär, köper du då en gammal hund eller en söt valp?”

Jag kan då inte låta bli att undra, är Paul Anka den gamla hunden eller den söta valpen? Eller vem är det som har köpt vem?

Jag känner att jag ännu inte hämtat mig från gårdagens premiäravsnitt av Svenska Hollywoodfruar. Tänker på det hela tiden. Kan inte släppa. I synnerhet fru Anka vägrar lämna systemet. Vilken j-la människa!

Hela programmet var rysligt på ett alldeles ljuvligt sätt. Nu vet jag precis vad jag ska göra måndagar klockan 21.00 resten av hösten.

Tack,TV 3!

Tänk, jag som trodde att min tid att leka heltidsförfattare var slut. Men icke.

Förra veckan fick jag ett magiskt erbjudande, att låna förlagets “författarlya” i Visby innerstad en vecka i höst. Jo, jag tackar ja.

Ni må tro att jag har planer för den där veckan (vecka 41). Jag ska köpa mig en halsduk som är längre än jag själv och så ska jag släntra omkring planlöst på stranden, samla vackra stenar och titta filosofiskt mot horisonten. Tänkte försöka anlägga en svår och bräcklig look, se lite tbc-sjuk ut sådär. En ärtgrön kappa i något stickigt material kanske vore en lämplig investering.

Eventuellt kommer jag även att hinna skriva någon rad också.

Tyck inte synd om mig för Guds skull.