Dagarna

Som sagt. Den regeln håller vi hårt på i det här hemmet.

I kväll blev det hämtmat från Sushibar Kirin vid Brommaplan.

Är ledig i dag. Försöker skriva lite.

Eftersom jag totalt saknar impulskontroll när det gäller internet måste jag sitta i vårt sovrum i källaren dit bredbandet inte når. Vi har inget skrivbord där, så jag måste sitta i sängen med datorn i knät och kuddar överallt.

Hej på en stund. Vi ses i kväll.

Hade lite tråkigt för en stund sedan och då skickade jag följande fråga till 188 100:

“Vem är Ninni Schulman?”

Svaret som kom var mycket intressant. Uppfriskande rent av.

“118 100 tror att Ninni Schulman är en trevlig och social tjej i sina bästa år. Hon gillar att gå på tivolin och att rita karikatyrer av sina kompisar.”

Prova det där ni också. Man får reda på mycket man inte visste.

Barnen ska bli hämtade av mormor för att åka till Lesjöfors på lite höstlov. Dottern packar.

Och jag packar deras kläder. Det fanns några rena plagg att välja på i tvättstugan.

“När kommer egentligen mormor?” Barnen är laddade och Halloween-fina.

Tillslut kommer jag äntligen i väg till tunnelbanan.

Vettigt budskap. Det är annars lätt hänt. I alla fall för mig.

Sveavägen. I löv it.

Ni skulle ha sett hur jag bankande på rutan.

Framme.

Frid och harmoni råder även här, som ni ser.

Det fanns ingen mjölk till kaffet i kylen… Däremot en del annat. Det mesta går att äta, får man förmoda.

Surfade runt en del för att hitta något “klickigt” att uppdatera sajten med. Just den här bilden passade tyvärr inte på AlltomBarn – en griskulting som ser ut som en elefant. Men i alla fall.

Photoshopade lite Halloween-prylar istället. Det är roligt.

När jag kom hem till Islandstorget igen var det mörkt. Mörkt som i graven.

“No kids, no food”, som jag brukar säga. För så här är det; man förändras inte för att man får barn, man spelar bara. Och när ungarna inte är hemma blir man sitt sanna jag.

I morgon ska jag försöka att bjuda till lite. På riktigt. Ett “dagen i bilder”, kanske.

Ska vi säga så?

Dagens leverans:

“Det var en tysk och en rysk och en Bellman och dom ville ha post. Och då gick dom ut och letade efter post. Och tysken han hittade en post, men det var bara en platt flagga. Sedan hittade rysken en post, men det var bara en platt blomma. Och sedan hittade Bellman en post. Men det var en hel brevbärare.”

Hepp!

Vid frukostbordet i förmiddags:

Dottern: “När man dör, blir man en älva då?”

Maken: “Nej, man blir en tia.”

Sonen: “En TIA! Hahahahahaha. Hahaha. Hahahaha.”

Andningspaus.

Sonen (röd i ansiktet): “Hahahahaha. Hahahahaha. Signe menade ju inte en siffra. Utan en sån som kan flyga. Hahahaha.

Kort andningspaus:

Sonen (på väg att ramla av stolen): En TIA! Hahaha. De’ va’ roligt!”

Ingvar Oldsberg, om du behöver en sidekick någon gång i framtiden är det bara att ringa.

I min statusrad på Facebook bad jag igår kväll – snott rakt av från Mymlan – mina vänner att skriva ner det första de kom att tänka på tänka på när det gäller dem och mig… “När du gjort det kopiera detta meddelande till din egen logg. Du kommer att bli förvånad över vad folk minns om dig;)”

Ja, så skrev jag och herre gud så förvånad jag blev! Chockad rent av. Hela min självbild som timid och trist är plötsligt, om inte raderad, så i alla fall nyanserad.

Fd detta kollegan Hans skriver: “‘Hon var som en tigrinna’, citat av ungdomstränare i Grums efter att du intervjuat honom.”

Haha! Dagens roligaste. Tigrinna… Vad kan denne tränare ha gjort för ont?

Kompisen och fd skolkamraten Annika (från tiden i Uppsala) skriver: “Alla knasiga lektioner när vi var mer eller mindre bakis. Och hur vi trots detta gick in i allt med hull och hår och ändå lyckades göra ganska bra grejor. Alla goa broderi-stunder med mängder av kaffe. Framför allt alla härliga skratt.”

Barndomsvännen Åsa: “Allt skratt och flams under ditt blåa tak i ditt rum hemma i Lesjö, livsfarliga sparkturer nerför hôjda-backarna på vintern och löptävlingar runt buskarna på sommaren och hur din lillebror envisades med att kalla mig Rosa… Härliga tider Ninni!”

Gymnasieklasskamraten Anna: “Hur du, vid ett av alla besök i legendariska parkhallen i F-stad, smugglade in otillåtna varor i en tom hårspraysflaska – höjden av kreativitet!”

Detta har jag absolut inget minne av…

Jag var visst en rätt rolig människa en gång i världen. Glimtvis i alla fall.

Dagens “roliga historia” ur en barnamun oroväckande nära mig:

“Det var tysken och rysken och Bellman och dom visste inte vad klockan var. Och då gick dom och letade efter en klocka. Och först hittade tysken en klocka, men det var en koskälla. Och sen hittade rysken en klocka, men det var bara ett glas öl. Och sedan hittade Bellman en klocka. Men det var ett helt klocktorn.”

Japp. Där satt den.

Sonen sitter på toaletten och funderar, skiner sedan upp:

“Mamma, vet du. Att. När barn är bråkiga och mammor och pappor säger att barnen inte ska få några julklappar så stämmer det inte. För tomten är ju jättelångt borta och hör inte.”

Jaha, ja. Vad ska man ta till för hot nu då?

Äntligen är den här, boken jag väntat på och längtat efter hela sommaren – En liten konstnär av Lars Lerin.

Kolla bara. Så här ser det ut längst inne i min själ. Exakt så. Det är så jobbigt att se vissa bilder att jag måste dra efter andan.

I kväll ska jag börja läsa texten också, höra hans ljusa munkforsmelodi inne i huvudet.

Jag är en härmapa, jag vet, men just nu har jag inget val.

Ge mig ett ämne, ett rubrik, ett roligt ord, en mening – vad som helst – så skriver jag kring det som gör mig mest inspirerad.

Dagens så kallade roliga historia ur en barnamun mycket nära mig:

“Det var en tysk, en rysk och så Bellman och dom, dom kom fram till en önskebrunn. Och så hoppade tysken i brunnen och han, han önskade sig en egen trädgård och det fick han. Och sen så hoppade rysken i och han, han önskade sig egna buskar och det fick han. Och sen hoppade Bellman i. Och Bellman, han önskade sig en basketboll. Men han fick en basketkorg istället.”

Japp. Tro det eller ej, men där var det minsann slut.

Skyll inte på mig.

När sonen råkade hälla ut halva flingpaketet över köksgolvet i går kväll la han händerna över munnen och utbrast (ordet utbrast har sällan varit mer mitt i prick):

- Oh. My. God!

Ibland önskar man mer hett än annars att man haft en filmkamera laddad och klar.

Jag vet inte hur det är hemma hos er, men här äter vi minsann bara godis på lördagar. Officiellt, alltså. Att vi vuxna i hushållet fuskar lite då och då är inget vi brukar tala särskilt högt om.

Normalt sett brukar man höra jättebra var barnen är medan man står där med handen i någon stackars överbliven lösgodispåse.

Men inte i dag.

Jag hade precis hällt upp kaffe samtidigt som jag smyggrävde ljudlöst i påsen från i går när en ande (sonen, red anm) plötsligt, som från ingenstans, dök upp bakom min rygg.

- Det är inte lördag i dag, sa anden med myndig ton.

Det är tur att såna där andar är ganska enkla att muta.

Under fredagsmyset i går, mellan chipstuggor och glasskedar, frågade jag dottern om hon var kär i någon.

- Neeej. Bara i Niklas. I pappa, alltså.

Vi hoppas att detta stadium håller i sig. I synnerhet maken.

Jag har glömt hur man gör.

När vi satte oss till bords för att äta middag hade kidsen gjort menyer med dagens utbud.

Normalt sett serveras bara en maträtt, men i dag fanns otroligt nog två riktiga gourmeträtter att välja mellan. Nämligen…

och…

Lyxigt, va?!

Vad – VAD -  ska jag skriva? Tralalala…

Det är ganska meningslöst det här.

Jaha, då var det dags att börja packa och städa ur huset. Mitt hus. Mitt underbara hus…

Jag kommer att återvända till den här höstveckan inombords resten av mitt liv, jag kommer att se den här utsikten och höra havet fräsa och se  Norra Murgatans rad av overkliga hus där det bara är Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin som fattas.

Tack Gud och tack Forum och tack Niklas och barnen som klarade sig utan mig och tack svärmor Lisette som har fixat och trixat med både hämtningar och lämningar och mat och tack Alex och Calle för barnvakteri och tack Victoria som kom och gjorde mig social igen, tack livet.