Dagarna

Kunde inte låta bli att köpa en Johan Palm-inspirerad hatt till sonen i Vällingby.

Den har suttit på sedan jag kom hem.

Efter att, under två kvällar, ha slagit in 48 små paket i vild panik för att få barnens kalender klar till 1 december förra året lovade jag mig själv två saker.

1. Tvinga barnen att nöja sig med att öppna ett paket varannan dag och på sätt halvera antalet.

2. Att köpa paketen i god tid.

I går när kalendern tittade fram ur jullådan blev jag hemskt överraskad.

“Nu har du faktiskt väldigt bråttom”, förklarade dottern pedagogiskt.

Vällingby, here I come.

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur vi lär barnen vad ironi är. Detta fick skiftande reaktioner.

Mari skrev: “Bra där. Mer ironi åt folket. Vi har drillat vår femåring sedan han föddes, han är en sann ironiker, får tom Herr Schyffert att se amatörmässig ut.”

“Jag önskar att fler barn slapp lära sig dubbla budskap…”, skrev Ami Fagrell.

Och Em varnade: “Fast var försiktig… En gammal (i dubbel bemärkelse) kollega (förskollärare) hävdade bestämt och på fullaste allvar att barn får ADHD av ironi. Som tur är går det att bota genom att inreda dockskåp, men det är ju lite jobbigt att behöva göra.”

Så här tycker jag. Vi strävar inte efter att vara ironiska när vi pratar med barnen där hemma, verkligen inte. Men däremot kan det vara bra för små människor att veta vad ordet ironi betyder och att vuxna människor ibland använder sig av den metoden, att säga en sak och mena det motsatta.

Man behöver ju inte älska trafikerade vägar bara för att man visar barnen hur knappen vid övergångsstället fungerar och berättar att man gör klokt i att vänta på grön gubbe innan man går över.

Vad tycker ni? Och får man verkligen ADHD av ironi? Jag tvivlar.

Började dagen med frukostseminarium. Var lite tidig så jag köpte en latte och gick en liten promenad.

I ett skyltfönster satt en plastanka med synfel. Tog en bild på den.

Sedan tog jag en bild på människan som inledde seminariet. En riktig lustigkurre var det.

Väl tillbaka på jobbet var det mycket att ta igen och jobba ikapp. Ja.

(Den här bloggen är en ny favorit.  Har ingen aning om vem denne Wayne Nilsson är men han har en mycket speciell hjärna. Vad jag förstår har han inga ungar, därför uppmanar härmed kvinnliga bekanta i hans närhet att göra en insats och låta honom bli pappa snarast så vi kan värva honom till AlltomBarn.)

Sedan var det viktigt möte.

Och så skrivbordslunch. Lyx och flärd och njutning är ledorden denna dag.

Så småningom var det dags att åka hem. På tunnelbanan läste jag Tusen strålande solar. Den är gul.

Där hemma låg vår son på soffan och sov. Udda.

Det ska vara kul att laga mat brukar den där Alex ha som mantra. Synd att det så sällan är det.

Sonen kom in i köket och började fila sina nymålade naglar.

Familjen gjorde tummen upp för min matlagning på ett spontant vis.

Baddags.

I morgon är det en ny dag.

Vi får dagligen hem diverse konstverk från dagis och fritids.

I dag flyttade en papperselefant in.

Några har efterlyst receptet på cupcakesen nedan. Här kommer det.

Själva smeten är vanlig muffinssmet ur Vår kokbok.

Till glasyren blandar man 60 gram smör, 100 gram philadelphiaost (inte light, för guds skull), 5 dl florsocker och en tsk vaniljsocker. När allt är ihoprört, dela upp geggan i olika skålar och droppa i karamellfärg i diverse kulörer. Det är karamellfärgen som är grejen, liksom. Bred på med kniv och ös över strössel.

Som jag brukar säga – det gör inget om det är äckligt, bara det är snyggt.

(Fast just det här blir faktiskt syndigt gott också.)

Tänk så små de var. Så runda och mjuka. Redan så tajta.

Alldeles nyss var det. I går, typ.

Barnens chokladkalendrar är inköpta.

Det här med genus är något vi jobbar mycket medvetet med här hemma.

En gräns är nådd. 400 000 tecken. Egentligen betyder det ingenting, verkligen ingenting.  Fast samtidigt måste man ha något att hålla fast vid i det här marathonprojektet.

Och siffror är både begripliga och konkreta.

400 000 tecken, alltså.

November är alltför mörk och jävlig för att inte låta kidsen fixa cupcakes varje helg.

Jaha, ja. Vi hade spelat in filmen Walk the line som gick på tv tidigare i kväll. Problemet var att Viasat på något sätt kodat filmens längd fel så 35 minuter före slutet var det stopp. Tvärstopp.

Lite snopet så där, efter två timmars tittande.

Är det någon där ute som sett Walk the line och kan berätta hur den slutar?

Problem.

Lösning.

Barn förstår inte ironi sägs det. Därför känner vi att det är hög tid att börja öva. På riktigt. (I deras släkt handlar förståelse av undertoner och ironi om ren överlevnad.)

I lektion ett förklarade vi att man med ironi menar tvärt emot vad man säger. För att underlätta för budskapsmottagaren kan man också sätta citationstecken med fingrarna runt det så kallade tvärtomordet.

I går när barnen, jag och en av dotterns kompisar var på väg hem höll tjejerna på att spexa och larva sig.

Sonen log överseende, tittade på mig och sa, med markerade citationstecken och allt:

- Gud, vad “roliga” tjejerna är.

Bra. Grundkursen är klar. Nästa steg blir att lära dem tyda ironi i skriven text, exempelvis mejl och bloggar. Sånt tar dessvärre mycket längre tid att lära sig, har jag insett. Det finns många väldigt vuxna människor som fortfarande inte kan hantera det.

Jag måste tipsa mina bloggkollegor om en liten bloggtävling på AlltomBarn.

Ta chansen nu!

Sonen har gjort en burk. I den har han stoppat hemligheter – och tid.

Så känner ni er stressade och undrar vart tiden egentligen tar vägen så vet ni.

Den finns, väl förpackad, i en snygg glasburk i Norra Ängby.

Dagens fundering:

“Vad händer egentligen när tandfén tappar en tand?”

Ja, det kan ni ju klura lite på.

Klockan 05.53 på lördag morgon är jag uppe och gör välling till vår son. Sedan går jag och lägger mig igen. 06.21 kommer han och frågar om jag ringt till Johans mamma och pappa och frågat om Johan kan komma och leka. Jag svarar att jag inte har det eftersom de nog ligger och sover.

Vid frukosten har en ny pruttkudde en central roll.

Vi plockstädar lite och får syn på vårt soffbord för första gången på länge. En liten högstidsstund i det lilla.

Lördagslunch åt två fotbollspojkar.

Barnen engagerar sig hårt i Körslaget. Engagemang är bra.

Känner mig oerhört härlig som låter kidsen baka och kladda utan att lägga mig i alltför mycket.

Kolla så bra det blev!

AlltomBarn-redaktionen (här världens bästa arbetskamrater Emelie och Anne) kombinerade jobb och fritid på ett trivsamt sätt under Årets mama-gala på Berns.  (Ni kan se kändisvimlet här om ni vill.)

På galan råkade jag också stöta ihop med min forne chef Expressen-reportern Tommy Schönstedt, som anställt mig två gånger – en gång på Se&Hör och en gång på Expressen. (Läs mina tidigare blogginlägg om detta här och här.)

“Jag tog dig från skogen till Berns”, sa han. Vi gjorde tummen upp för detta.

Juldekorationer i gråkvällen på Hamngatan.

Alex har skrivit ett klockrent inlägg i dag om Malou von Sivers och hennes ältande av det så kallade näthatet.

Det är ju bara att hålla med. Finns det något näthat kvar att tala om?

Jag skulle istället vilja påstå att de starkaste känslorna i bloggosfären just nu är kärlek och medkänsla. När “Innan du fanns-Linda” (som vi kallar henne på jobbet) blev gravid fick hon över 660 grattiskommenterar från okända människor. 660 människor hade blivit så berörda av hennes IVF-kamp att de tog sig tid att skriva ner några grattisrader. Jag blir rörd när jag tänker på det.

När Vimmelmamman väntar ödesdigra besked möts hon av 800-900 varma hälsningar när hon kommer hem från sjukhuset.

För att ta några exempel.

Att hata är så ute, att engagera sig och lära känna andra människor via någons blogg är så rätt. Det är vackert!

Idol. Allvarligt talat.

Ibland känns det som om mitt liv som filmen “Måndag hela veckan”. Fast i mitt liv är det inte måndag hela veckan, utan fredag. Fredag och Idol. År ut och år in.

Jag försöker verkligen uppbringa en äkta känsla av att “åh, så skönt nu är det helg”, men innan den riktiga känslan få chans att gro ska man sitta av det här evighetsprogrammet. För att barnen vill. För att man borde. För att man ska ingå i den där svennegemenskapen.

Men nu känner jag att det är dags att sluta vara martyr. I kväll skiter jag nog i det. Eller så hittar jag på något annat samtidigt. Det kanske dags för ett broderi igen för första gången på ett år. Ja, inte vet jag.

Ser ni på Idol? Och om ni gör det, gör ni det frivilligt?

Dagen började med frukost och tidningsläsning hemma hos mor och far i Lesjöfors. Jag älskar Veckobladet. Borde ha gått upp en timme tidigare…

Dags att åka till Hagfors. Det här är Mörnbovägen.

Det är väldigt mycket skog mellan Lesjöfors och Hagfors.

Väldigt mycket.

Och ett och annat kalhygge.

Till slut kom jag fram till polisstationen.

Mamma hade bakat tårta och bullar som jag kunde bjuda poliserna på. Jag vill påpeka att jag inte gjorde mig skyldig till mutbrott eftersom jag inte var där i egenskap av journalist utan som författare. Det här var bara helt vanligt fjäsk.

Metoden funkade jättebra! (Fast de ville inte så gärna vara med på bild.)

Jag fick svar på tusen frågor och fick titta på en massa spännande saker. Tack snälla poliserna!

Efter besöket åt jag “lunch” i fiket vid simhallen på Älvstrandsgymnasiet och spionerade på ungdomar.

Sedan besökte jag mig gamla arbetsplats, Värmlands folkblads lokalredaktion. (Den låg dock inte där då, utan i en annan lokal i samma byggnad, strax bakom kameran.)

Det var väldigt roligt att träffa lokalredaktörerna Eric Bengtsson (t v) och Thony Liljemark. Thony var faktiskt praktikant hos mig några veckor 1996 eller 1997. Dessutom konstaterade vi att Eric och jag tävlade regelbundet mot varandra i luftgevärsskytte på det glada 1980-talet. Han vann nog för det mesta.

Sedan åkte jag tillbaka. Lika mycket skog då.

Fick middag (strömming och mos) hos mamma och pappa innan jag åkte mot Stockholm. Här är en del av min gamla skola, Stålvallaskolan.

Och nu är jag hemma.