Det är november, mörkt och regnigt. Jag är trött och ganska stressad, halvsjuk hela tiden. Inte världens bästa morsa, om man säger så.
Men så i går hittade jag en teckning som sonen nyss ritat, en bild som gjorde mig glad.
Jag är tydligen ingen katastrof som förälder. I alla fall inte i hans ögon. Än.
November 8th, 2009 kl. 14:34
en exakt avbildning av din bylinebild. Det leendet känner vi igen!
November 9th, 2009 kl. 9:34
Är det pappa, den lille gubben, som är i bakgrunden. Visar väl det lilla barnets relation till mamma.. En fin glad bild på en snäll mamma. Men pappa är i helfigur, om än långt bort, vilket visar på att han ändå finns.
November 9th, 2009 kl. 9:35
Nej förlåt, nu ser jag! Han själv är liten men mycket glad!
Ninni svarar: Ja, det är sonen, den lille. Undrar vad det betyder, att jag är jättestor på bilden och han pytteliten. I verkligheten är vi ju nästan lika stora.
November 9th, 2009 kl. 11:52
Behöver nog inte betyda mer än att han började med att rita mamma och sen när han skulle rita sig själv fanns det inte så mycket papper kvar…
tror inte att det är bra att överanalysera allting…
November 9th, 2009 kl. 15:49
Vad har du för tandläkare? Jag kan ta numret.
November 9th, 2009 kl. 18:47
Haha, jag kan riktigt höra dig och Sven tokskratterfnittra ikapp när jag tittar på bilden!