För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om hur vi lär barnen vad ironi är. Detta fick skiftande reaktioner.
Mari skrev: “Bra där. Mer ironi åt folket. Vi har drillat vår femåring sedan han föddes, han är en sann ironiker, får tom Herr Schyffert att se amatörmässig ut.”
“Jag önskar att fler barn slapp lära sig dubbla budskap…”, skrev Ami Fagrell.
Och Em varnade: “Fast var försiktig… En gammal (i dubbel bemärkelse) kollega (förskollärare) hävdade bestämt och på fullaste allvar att barn får ADHD av ironi. Som tur är går det att bota genom att inreda dockskåp, men det är ju lite jobbigt att behöva göra.”
Så här tycker jag. Vi strävar inte efter att vara ironiska när vi pratar med barnen där hemma, verkligen inte. Men däremot kan det vara bra för små människor att veta vad ordet ironi betyder och att vuxna människor ibland använder sig av den metoden, att säga en sak och mena det motsatta.
Man behöver ju inte älska trafikerade vägar bara för att man visar barnen hur knappen vid övergångsstället fungerar och berättar att man gör klokt i att vänta på grön gubbe innan man går över.
Vad tycker ni? Och får man verkligen ADHD av ironi? Jag tvivlar.
