Varje morgon, oftast mellan fem och sex, väcks jag av en mjuk, sängvarm femåring som viskar högt i mörkret:
- När får jag gå upp?
Om man säger att det inte är dags, att han måste vänta, suckar han djupt.
- Men ÅÅÅH!
Hans livslust gör mig både rörd och glad. Personligen tycker jag att hela den där grejen, den där viljan att gå upp är helt obegriplig, fascinerade.
Själv har jag aldrig, i hela mitt liv – oavsett veckodag, årstid och klockslag – känt något som helst längtan att kliva ur sängen.
Är det han eller jag som är onormal?
December 14th, 2009 kl. 14:06
Han tror jag
Men på ett härligt sätt!
December 14th, 2009 kl. 14:24
Han. Tveklöst.
Jag känner som du.
December 14th, 2009 kl. 14:35
Innan jag tryckte på kommentera-knappen tänkte jag skriva “Han. Tveklöst”. Men det känns taget. Gjort. Gammalt. Yesterday news. Så jag skriver “Tveklöst han”.
December 14th, 2009 kl. 17:18
Ha, ha! Du förstås! Eller; vi är alla olika
December 14th, 2009 kl. 20:55
Vi har inte behövt ställa klockan på 5 år.
Vår son är likadan. I ett helt år gick han upp kl 4, och givetvis en av oss med honom.
Nu är man glad om klockan i alla fall är 5!
Varje morgon ber vi honom att somna om och varje gång svarar han med “Men åh… jag orkar inte sova mer!”.
December 15th, 2009 kl. 8:31
Det beror ju på hur man ser det, men eftersom jag är som han så måste jag ju säga att du är den som är onormal
Inte så att jag vaknar vid 5-6 och går upp, men när jag vaknat på morgonen, vid kanske 8-9 om jag får sova så länge jag vill, blir jag så rastlös så jag måste gå upp direkt! Är inte alls förtjust i att ligga och gosa länge och sånt.
December 15th, 2009 kl. 10:37
Jag var precis likadan i samma ålder. Det som verkligen skulle förvåna är om det håller i sig även under tonåren.
Nu i vuxen ålder har jag inga som helst problem att vända mig och somna om både en och två gånger men ibland tvingar ryggont mig upp ur sängen när jag legat för länge.
Cirka en decimeter snö i Hagfors nu, hurra för vintern och bakhjulsdriven bil
Ninni svarar: Heja Hagfors!
December 15th, 2009 kl. 11:42
Onormal eller normal? Är det oftast dåligt att vara “onormal” eller? Är det bra att vara normal eller? Jag blir förvirrad.
Ninni svarar: Det finns ingen värdering. Ovanlig kanske är ett bättre ord.
December 15th, 2009 kl. 21:04
Jag har heller aldrig nånsin upplevt att jag velat gå upp. Inte ens på min bröllopsdag ville jag gå upp. Vill bara ligga kvar lite till, sova lite till, snälla…
December 16th, 2009 kl. 23:34
Ur min synvinkel är du normal/vanlig, och din son är den som är onormal/ovanlig, samt avundsvärd (livsglädjen, inte vakna mellan 5 och 6!)
December 18th, 2009 kl. 16:40
Det är bara att ge igen när barnen är tonåringar
December 18th, 2009 kl. 23:25
Absolut han. Men så härligt ändå! För jag är precis som du. Har inte gått upp direkt när jag vaknat nånsin, tror jag…