Dagarna

På festen jag var på i går var det flera personer som berättade att de sett en så “otroligt rolig bild” på Alex blogg från skogskyrkogården.

Så, om någon er missat den lilla bildserien, har jag helt fräckt gjort två skärmdumpar från hans inlägg på juldagen.

Mycket nöje…

Någon som vet om det är något bra på tv ikväll?

Efter en sittning till två i natt och ett par timmar framför datorn i dag kan jag stolt – och trött – meddela att alla kapitel nu är skrivna.

Det känns helt fantastiskt!

Vad som händer sedan struntar jag i för ögonblicket. Nu är jag glad och i kväll är det fest!

Två kapitel kvar nu. Och sedan 630 000 tecken att flytta runt lite som man tycker i all jävla oändlighet.

Just nu känns allt som skit.

Men det blir ju ett snyggt omslag i alla fall.

Jag var med om något helt magiskt i dag!

Min förläggare (som jag älskar att svänga mig med de orden) mejlade över tre omslagsförslag strax före lunch. Jag fick gåshud över hela kroppen.

Det verkar vara en otroligt läskig bok det där. Riktigt obehaglig. Vi får se om jag vågar läsa den när den är klar.

För övrigt ber jag er ha överseende med uselt bloggande den här veckan. Puss!

Antal plogbilar som passerat på gatan: 0

Antal barn på Lekhuset i Bromma på lördagseftermiddagen: 1.276

Antal timmar jag tillbringat med mitt manus: 20

Antal tecken det nu är uppe i: 586 187

Antal gånger jag bett till Gud och andra högre makter om ork och fiffighet: 373

Antal dagar kvar till manuslämning: 7

Och hur har er helg varit?

Jag vill verkligen inte låta som den lantis jag är och tänk-att-det-bara-behöver-komma-en-centimeter-snö-i-stockholm-för-att-det-ska-bli-trafikkaos-tjafsa.

Men nu kan jag inte låta bli.

Tänk att det bara behöver komma lite snö för att det ska bli kaos under resten av vintern!

Alltså, jag kan acceptera att det kan ta några dagar eller tre eller till och med över en vecka innan det plogats någorlunda på alla gator efter ett helt normalt snöfall i huvudstaden.  (Inte förstå, kanske, men acceptera.)

Men när det ser ut så här vecka efter vecka utan att någon plogar eller sandar eller gör något över huvud taget, det är inte rimligt! Ursäkta, men hur svårt kan det vara?

På bilden ser ni vår gata. Den är ruggigt smal även i naturellt tillstånd. Nu är halva vägbanan en enda stor snöhög, vilket gör att det knappt är möjligt för två bilar att mötas, utan att minst en backspegel flyger av. Själva vägbanan består av blankis och ovanpå den ligger en decimeter snömodd.

I dag fastande jag i en backe på väg till skolan. (Som uppvuxen i Lesjöfors känns det i och för sig löjligt att ens kalla det för backe, motlut är ett mer passande ord.) Det hela slutade med att fem personer fick putta på för att jag skulle komma loss.

Åter igen; vad ÄR problemet? Väntar stadsdelsnämnden på våren?

Jag säger som Sverker Olofsson: Är det acceptabelt att det ska vara så här? Är det rimligt att det inte ska gå att ta sig fram på månader bara för att det snöat lite? Va?! Va?!

Missa inte denna skatt. Livet på Söder! Obeskrivligt roligt.

Bloggpepp!!

Plöjer gamla dagböcker som inspiration och tackar Gud – tack, tack, tack! – för att jag är 37 och inte 17.

Eller är ni sådana som tycker att det var bättre förr?

Sonens dagiskompis K hade plåster på fingret vid hämtningen. Ett ganska stort plåster.

Maken: Vad var det som hade hänt med K:s finger?

Sonen: Jo, det var så här. Jag skulle ta ut pennskalen ur pennvässaren, och då, då stoppade K in fingret där i hålet. Och sen vevade jag.

Aj, typ.

Det finns några ord som man verkligen borde gå igång på, men som per automatisk får mig att falla i koma av ointresse så fort det yttras. Ta EU-parlamentet, till exempel. Eller Agenda 21. (Inte alls särskilt frekvent förekommande längre, men ni skulle ha varit med när jag gick på folkhögskola. Gud bevare oss, säger jag.)

Och så finns det ordet hälsa. Hälsa i alla tänkbara sammasättningar (hälsotrend, hälsoblogg, hälsotips) gör att jag omedelbart slutar läsa, lyssna och ta in information.

Om ordet hälsa dessutom kombineras med en bild på en sprudlande, typ självlysande, människa med gångstavar på en strand (eller motsvarande) blir jag riktigt provocerad. Jag vet inte exakt vad som händer i mitt psyke, men förmodligen handlar det om att den där människan tror sig ha den ultimata lösningen på allt, när det enda jag orkar bry mig om är att få fortsätta gäspa och muttra i fred.

Tack så hemskt mycket.

Sonen var på födelsedagskalas hos en tjejkompis i går. I present hade han köpt ett par arbetshandskar för utomhusbruk och läppglans i en liten leopardmönstrad plastväska.

En skön kombination. Jag skulle i alla fall ha blivit jätteglad.

Det var ju hemskt roligt det där, att brodera på virkat.

I kväll har jag gjort någon som väl kan betraktas som en blandning mellan armband och handledsvärmare. Tidsåtgång: 40 minuter.

Jag är mycket nöjd och glad.

I dag fick tvätthögen äntligen komma upp i ljuset.

14,5 timmar senare…

Det stryks inte mycket i det här hemmet men en liten strykhög blev det. Som tur är innehåller den mest julrelaterade textilier så den får vackert vänta i källaren till första advent. Gott så.

Det har varit lite… svalt i vår källare den senaste tiden. Att försöka vika tvätt har liksom inte varit aktuellt.

Nu finns det lite rena kläder där att ta hand om där nere.

Som vanligt väljer jag att se det hela ur ett positivt perspektiv; i det här fallet fokuserar jag på den uppiggande adrenalinkick man får när man på morgonen, under tidspress, ska försöka hitta två någorlunda likadana barnstrumpor i den där högen. (Utsikten från toppen är heller inte fy skam.)

Här skulle en så kallad vän av ordning kunna påpeka att det faktiskt går att leta rätt på strumporna kvällen innan, men det är helt onödigt. Framförhållning är för töntar.

Sonen har, tillsammans med sina kompisar, satt upp en teaterpjäs på dagis den här veckan. Super Mario Bros.

Sin egen scenkostym har han fixat nästan helt själv. Kan ni se vilken figur han föreställer? (De vita fasttejpade pappersbitarna på “manteln” är taggar om ni undrar.)

Rätt svar är…

… Bowser!

Det var väl inte så svårt?

Barnen vill ha ett varsitt rum, inte två gemensamma. Och så ska det bli.

Men detta innebär att borgen, barnens loftsäng, som är byggd med så mycket kärlek kommer att rivas. (Buhu!)

Frågan är nu, går det att sälja denna skapelse, eller åtminstone ge bort den? För mig skulle det kännas så väldigt mycket bättre om den kunde glädja några andra barn istället för att hamna på tippen.

Tror ni att det går att bygga upp den igen när man väl tagit ner den?

Ja, herregud. Jag sitter här, redo för dagens andra arbetspass som infaller mellan 21 och midnatt.

Den 1 februari ska jag lämna in mitt bokmanus efter 15 månaders plitande. 510 00 tecken är jag uppe i hittills. Det kommer att bli mycket mer.

Hur mycket är egentligen 510 000 tecken kan man undra? Ja, säg det. När jag scrollar på skärmen tar det aldrig slut, det är ett sjok, som en tätstickad filt av bokstäver. En vanlig dagstidningsartikel är ungefär 1 500 tecken lång. Som jämförelse.

Är de bra då, de där tecknen? Ja, säg det. Jag har ingen aning. Var femte minut rodnar jag av skam, var femte minut tänker jag att “jo, det kan nog gå det här, jag kommer nog att få ihop det tillslut. Det är ju till och med riktigt spännande.”

Jag sitter alltså här och ska ta tag i den här biten nu. Istället dricker jag kaffe, äter godis och lyssnar på Ulf Lundell på Spotify. Men nu, så.

Nu!

En apa äter bananer i ett träd. Jag kan inte förklara varför, men jag älskar den här bilden. (Konstnär: sonen.)

Kvällsrapport:

Outfit: Joggingbyxor (mörkblå), raggsockar (grå), linne (lila), munkjacka (grön), torgvantar (grå), sjal (rosa), mössa (randig).

Temperatur ute: -16

Temperatur, inne (luft): 17

Temperatur, inne (golv): -2