Dagarna

Jag kan tänka mig att skriva på direkt.

Nu är vi hemma. Och resan gick bra.

Kräk två minuter innan start, men inget alls i bilen och inget i kväll.

Och ingen annan har blivit sjuk, verkar det som.

Tack för att ni höll tummarna. Det hjälpte uppenbarligen.

Vi är kvar i Sälen. Dottern har legat till sängs hela dagen, men ingen annan har hittills blivit smittad.

Peppar, peppar.

Om ni vill hålla tummarna för att vi klarar natten och fixar att ta oss hem i morgon skulle det uppskattas oerhört.

Sista dagen i Sälen skulle ju bli så bra. Vi skulle hänga i Hundfjället hela dagen, mormor och morfar skulle komma och titta på barnens färdigheter i backarna. Vi skulle äta grillad korv och våfflor.

Så såg upplägget ut.

Tills dottern satt, vit som ett lakan, vid köksbordet och sa att hon mådde illa. Väldigt illa.

Efter kräkanfallet har en lång rad frågor poppat upp. Vi är nio personer i stugan, fyra vuxna och fem barn. Klockan 12 i morgon kommer nästa familj hit. Borde vi packa ihop och åka hem redan i dag? Nu? Vad händer om vi alla ligger däckade i morgon? Hur tar vi oss hem? Är det kräksjuka det handlar om eller bara någon typ av matförgiftning? Vad har hon ätit som inte vi har ätit?

Det känns som att spela schack mot en sjukdom.

(Nu verkar den lilla damen må bättre, men oj, vad vi andra känner efter…)

Uppe på Hundfjällets topp. Inga konstigheter.

Två muntergökar i Trollskogen.

Det fanns så mycket spännande att se där att det tog ungefär 45 minuter för familjens yngsta medlem att ta sig ner.

Examen och diplomutdelning i för skidskolans Snögubbar.

Våffla med hjortronsylt.

En husknut med snö. I all enkelhet.

Och just nu, medan morsan bloggar och är asocial, spelar barnen Mini Mig. Så alldeles rasande idylliskt.

Det snöar i dag men inte mer än att man, mellan tallarna utanför stugan, kan se åkarna svänga sig nerför Hundfjället.

I dag ska vi åka korglift med barnen ända till toppen och ta oss ner genom Trollskogen. Och sedan är det avslutning i skidskolan.

Hoppas ni får en rolig dag på jobbet. Moahahaha.

Vi hörs i kväll.

Skidsemester är ju verkligen ett begrepp med modifikation. För någon semester i ordets rätta bemärkelse är det ju knappast frågan om. Bara att få på alla familjemedlemmar kläder, pjäxor, hjälmar och glasögon är ju ett projekt som gott och väl skulle kunna räknas som ett halvt dagsverke.

När man kommer hem i eftermiddagen, med kinder som brinner efter timmar i uteluft, är man så trött att man skulle kunna somna på stående, lutad mot en vägg. Timmarna mellan 18 och 22 är som värsta formen av tortyr.

Och på natten upptäcker man plötsligt att man han två ben. Det är liksom två separata enheter som ligger där i sängen och tar plats och värker.

Men jag gillar det här! Så mycket. Jag tror aldrig att jag vill åka hem igen.

Att kunna åka lift tillsammans med ungarna och ta sig ner tillsammans – och bara behöva ropa “BROMSA!” några enstaka gånger längs vägen – kan vara meningen med livet.

Vi kör väl lite mer bilder. Det är ungefär vad jag klarar av efter dagens överdos av frisk luft.

Vår son Silverpilen är på väg att göra dagens första åk.

Vilken stil, vilken grace.

Silverpilen styr med armarna på ett lite udda vis.

Det gick ju att stanna också. Tur.

Tandådalen från ovan.

Skidskolan är slut för i dag och det är dags för avslutningsceremonin. “Tack och adjö, massor med snö!”

Go’ och gla’, kexchokla’. (Fast det är svårt att äta när man har en superlös tand…)

Superstjärnan pustar ut.

Det gick fortare med “skidpinnar” än utan. I morgon kör vi utan. Hela dagen.

Jag hade kunnat förutse det, men våra barn har två helt olika sätt att attackera det här med slalomåkning. Dottern, den försiktiga, plogar stilla och målmedvetet nerför backen och har redan efter två dagars skidskoleutbildning bra koll på både kropp, skidor och fart.

Sonen däremot är mera – hur ska jag uttrycka det -  fri i sin åkstil.

Han kastar sig rakt nerför backen som om det vore backhoppning och inte slalom det handlade om. Först när det börjar gå lite väl fort tycker han att det är läge att börja ploga (eller köra glasstrut som de säger i skidskolan), varpå skidorna korsas och han faller som en fura.

I dag försökte jag få honom att inse att det vore bra att ploga redan från start, men fick bara en irriterad blick till svar.

“Men då står jag ju helt stilla ju..!”

Och helt stilla vill vi tydligen inte stå. Nej.

“Men du måste bromsa innan det börjar går för fort”, sa jag och ställde mig längst ner i den lilla backen för att ta emot, det vill säga se till att han inte körde över något spädbarn i pulka eller in i ett plank eller så.

Den lille herr’n måste dock ha missförstått det där med att ta emot.

Utan att tveka satte  han av som den värsta Anja Pärson, siktade noga mot mig och PANG! Min mjälte och hans lösa tand klarade sig med blotta förskräckelsen.

Herregud, vad han skrattade.

I morgon ska han köra med stavar, eller skidpinnar som han säger. Det blir spännande.

Skidorna är hämtade från uthyrningen i Hundfjället.

På plats i Tandådalen.

Coolaste skidskoleeleven.

Livet är på topp för morsan, i dubbel bemärkelse.

Sol och minus 7 grader.

Jag har lite problem här när det gäller bildöverföring. Bildspecialet måste därför tyvärr vänta en liten stund…

I övrigt har vi inga problem alls här. Inte ens när det gäller temperaturen. 15 minus överlever man.

På första skidskoledagen har barnen lärt sig åka lift och bromsa. Bra start, får man säga.

Under tiden hann jag själv med fyra, fem åk. Jag trodde inte att man kunde bli kramptrött i låren av att åka slalom, men det kunde man visst… Men så länge jag kan ta mig nerför en och annan svart backe med hedern i behåll är jag nöjd och biter ihop.

Jag ska ordna det där med bilderna. Det ska jag.

Att åka till Sälen från Stockholm tar tid. Ganska lång tid. I synnerhet om man är fem år gammal.

Sonen: Hur långt är det kvar nu?

Maken: Väldigt långt. (Vi hade tidigare försökt linda in den krassa verkligheten i ganska svävande ordalag, men det gjorde inte saken ett dugg bättre. Nu var det dags för klarspråk.)

Sonen: Säger du LÅÅÅNGT?

Maken: Ja.

Sonen: Ja, JAG tänker i alla fall inte vänta.

Fast han väntade, som tur var. Och nu är vi framme. I morgon kör vi ett bildspecial.

Vi packar nu. Långkalsonger, termosar, tjocka strumpor, garn, böcker.

Om det inte är snöstorm i morgon bär det av till Sälen för en vecka i Hundfjället.

Det ska visst bli minus 19 där på måndag, men jag väljer att bortse ifrån det för tillfället. Undrar hur många mössor man hinner virka på en vecka?

Och nätverk ska jag se till att hitta. För det är klart att ni ska följa med.

Som bloggare händer det titt som tätt att jag tar en bild på något och tänker att det där ska jag nog skriva en rad om. Kanske har jag en idé, men i många fall saknas till och med det när bilden tas.

När jag kikar igenom min telefon hittar jag massor av sådana lösa trådar. Här, mina vänner, är blogginläggen som aldrig blev.

Sonen hade gjort en skattkista på dagis med nyckelhål och nyckel och inne i lådan låg massor av guldsedlar i olika valörer. Jag tyckte att lådan var väldigt fin, men det räcker ju inte för att få till ett blogginlägg.

På ett kafé på Söder hittade jag den här skylten. Just då tänkte jag skriva något om konsten att linda in saker. Håll ordning på era jävla ungar, står det egentligen. Eller hur?

Söt bild på sonen och kusin Charlie. Utan någon som helst knorr, vad jag kan se.

Här är en annan skylt. Sitter i de inre köksregionerna på Berns och upptäcktes en kväll när jag och mitt sällskap fick ta bakvägen ut eftersom hissen var trasig. I dag undrar jag lite över vad jag egentligen tänkte när jag tog bilden. Vi hade inte ens druckit alkohol.

En bild på vägen mellan dagis och skolan. Jag var glad för att det var ljust och tyckte att skogen där borta var fin.

Jag och kompisen H var och såg Lars Winnerbäck på Hovet i januari. Morgonen efter såg det ut så här i tidningen. Det var ju roligt. För oss i alla fall.

I november satt jag en dag och skrev på biblioteket i Vällingby. Hur blogginlägget till den här bilden skulle formuleras har jag ingen aning om. Men jag gillar verkligen 50-talskänslan där.

Fiskpinnar. Jaha, ja. Här tänkte jag förmodligen skriva något om vikten av engagemang när det gäller barnens mat, eller något liknande. Ni känner väl mig? Jag tror att vi alla är ganska nöjda med att jag lät bli.

Dottern och kusin Alicia på juldagen. Ja.

The Schulmans på Sturehof på julafton. Trots att det är en ganska udda liten tradition kom jag inte på något snitsigt alls att skriva. Så kan det vara.

En vecka tog det. I natt var det dags för en ny björndröm. (Nämnde jag att jag är lite enkelspårig?) Men den här gången var det något som var annorlunda. Jag blev inte lika rädd.

Jag ska berätta:
Det var natt. Jag och Signe gick på en traktorväg rak in i  skogen. (Varför, kan man undra.) Jag vet inte om det var ett kalhygge eller om det var gles tallskog, men man såg ganska långt åt alla håll i månskenet.
Jag höll Signe i ena handen och en stor ost, en rund hushållsost, i den andra. (Kanske skulle jag muta björnarna med den, vad vet jag.)
När vi gått en stund tyckte jag mig höra ett ljud och stannade upp.
“Nu kommer dom”, sa jag och spanande över stenarna. Några rotvältor såg precis ut som björnar, men efter en stund insåg jag att det bara var synvillor.
Till slut fick jag se en riktig björn, en kolsvart sak, som tittade upp som om den blivit väckt.
“Nu vänder vi och går hem”, sa jag.
På väg tillbaka såg vi två svarta björnar på ena sidan av vägen och tre på den andra.
Jag tyckte att det var obehagligt, men jag fick inte samma panik som jag brukar få.

Det är konstigt det här, tycker jag. Håller vi på att lösa björngåtan tillsammans. Är ni mina psykologer?

Det var någon som skrev i en kommentar i det första björndrömsinlägget att jag borde stanna och vänta in björnen för att se vad som hände. Jag har tänkt en del på det, faktiskt.
Även om jag inte riktigt vågade – vi lämnade ju skogen även i den här drömmen – så kändes det annorlunda.

Tack, alla ni som engagerat er i mina björndrömmar. Ni är viktigare än ni tror.

För att komma i rätt stämning när jag sitter och skriver på kvällarna brukar jag lyssna på den här låten på Spotify.

Gissningsvis skulle jag säga att jag lyssnat på den över 500 gånger sedan nyår.

Enkelspårig är mitt andranamn. Nu är det bara att hoppas att det fungerar också.

Det var ju en munter bokleverans som kom från Adlibris i dag.

Varulvsvalsen av Sigge Eklund, Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski, Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg och Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlain.

Jag är verkligen en klämkäck människa. I synnerhet i mitten av februari.

Vilken borde jag börja med?

Nej, jag har inte sett Carola i dag. Jag har visserligen bara åkt bil dagis-skola-hemmet och vad hinner man uppleva på den lilla turen. Men i morgon är en annan dag, som han sjöng den gamle schlagerräven Christer Björkman.

Det här ger en helt ny spänning i mitt liv.

Hur många har har ni tryckt  i er i dag? Och hur många har ni tackat nej till?

På a svarar jag 1 och på b svarar jag 0.

Av detta kan man dra slutsaten till att jag alltid tackar ja till vad som bjuds. I alla fall när det gäller semlor.