I ett av mina allra sista inlägg vill jag prata övergripande om tvillingar och ge några råd på vägen.
Allt är baserat på mina egna erfarenheter. Självklart är tvillinglivet olika för alla och säkert finns det föräldrar som inte har kunnat identifiera sig med min mestadels glada och enkla historia – men det är ju den enda historia jag kan berätta.
Jag vet att det finns tvillingfamiljer som har det svårt. Föräldrar som ibland gråter sig till sömns av utmattning och i perioder känner sig otillräckliga. För att kunna visa även den sidan har ni läsare varit jätteviktiga. Era historier och råd har garanterat hjälpt många så tack för det.
Men alla tvillingföräldrar verkar vara rörande överens: Att få kärlek från två små samtidigt är den finaste gåvan i världen. Det positiva övervinner det negativa med hästlängder, som jag brukar säga, och jag törs tro att alla tvillingfamiljer i hela världen håller med mig.
Jag hade länge haft en önskan om att få tvillingar och liksom känt det på mig, så för mig var tvillingbeskedet väntat och välkomnat. Jag var inställd på två redan innan de låg i magen, och sedan dess har det liksom bara rullat på. Jag trodde nog att det skulle bli ganska jobbigt i början, för det var ju det enda folk pratade om (folk som egentligen inte visste). Men så kom dunen till världen och jag tyckte ärligt talat aldrig att det var någon jättestor grej. Men vem vet, kanske kommer mitt jobbiga senare istället? Självklart blev livet annorlunda, det gäller att planera och försöka ligga steget före hela tiden. Man får ställa in sig på att mycket i ens vardag ändras och tar längre tid. Men samtidigt blir ju livet så mycket bättre! Jag blev förvånad över att det där “tunga och jobbiga” aldrig kom och det var delvis därför jag startade den här bloggen. För att knäppa fördomsfulla människor på näsan litegrann och istället lyfta fram det positiva med tvillingar. Det görs för sällan tycker jag.
Att få två på samma gång är en oerhörd vinst, eftersom syskonen har så mycket glädje av varandra.
Mattias och jag var hemma tillsammans tre månader, och det var ju så klart en stor hjälp. Är man ensamstående är det viktigt att man tar hjälp från familj eller vänner, eller letar en sk extramormor som kan hjälpa till att ta barnen på promenad ibland. Jag har hört talas om föräldrar som letar praktikanter hos arbetsförmedlingen också – hur smart som helst. För hjälp behöver man! Det är så viktigt att man ibland får hämta energi och bara tänka på sig själv en stund (och varandra). Vi har alla släktingar några timmar bort men utnyttjar dem mycket när vi väl ses. Det är viktigt för mig och Mattias men även för att Alan och John ska få ett bra förhållande till sina mor- och farföräldrar.
Något som verkar jobbigt för många tvillingmammor är amningen. Jag trodde att det skulle vara enkelt och bara funka, men nej. Mjölkstockning och smärta. Och eftersom Alan och John föddes för tidigt hade deras sugreflexer inte utvecklats. Så jag pumpade istället ur bröstmjölk i 2 månader och gav i flaska. Ersättning efter det och tröstammade då och då så småningom eftersom det hjälpte pojkarna att komma till ro när de var ledsna. Funkar amningen är det skitbra, men om vi får tvillingar igen tänker jag välja bort amningen redan från början. För mig funkade det inte, och jag blev så mycket lyckligare när jag beslutat mig för att välja ersättning istället. Och Alan och John har aldrig mått dåligt av det – inte varit sjuka mer än vanligt och absolut inte fått mindre närhet. Känner du att amningen är jobbig är det viktigt att du vågar göra som du känner och inte som folk tycker. Jag har skrivit en del om det här tidigare och fått många kloka kommentarer – här, här och här bland annat.
För att göra vardagen smidigare är 2 babysitters ett bra tips. När jag efter tre månader var hemma ensam om dagarna var de ovärderliga! Alan och John gillade att sitta där och lyssna när jag sjöng sånger för dem. Och de var bra som matstolar innan de kunde sitta själva.
Några månader senare skaffade vi två gåstolar. Också jättebra, dunen var nöjda och jag hade full koll på vad de hade för sig. Inget man ska använda hela dagarna så klart, men en skön avlastning då och då.
Rutiner är något de flesta tvillingfamiljer har gemensamt tror jag. Det passar inte alla, men för oss var det den största hjälpen. Vi var från dag ett noga med att Alan och John sov och åt på regelbundna tider varje dag. Inga undantag den första tiden. Det låter kanske maskinellt och tråkigt men det gjorde att de snabbt kom in i samma rytm och redan vid två månader sov hela nätterna utan nattmål. Men samtidigt beror det så mycket på barnen, vi har haft tur eftersom dunen hela tiden har varit synkade.
Sömnen får jag många frågor om och även där gäller det att hålla hårt på rutinerna. Vi badar alltid vid 18 på kvällen (sedan ca 6 månader), så då vet Alan och John att läggningen är nära. När de har lekt ett tag ger vi dem välling i sängarna och lämnar sedan rummet. De pysslar och pratar lite och somnar sedan utan protester. MEN det tog sin tid och tålamod att öva in det så klart, är man envis funkar det till slut.
Efter ett tag kan man ju släppa på rutinerna, nu omkring ett års ålder blir det lite som det blir. Och självklart fanns det kvällar i början då vi var bortbjudna och fick göra på ett helt annat sätt och det funkade ju det med.
Jag brukar prata en del om det här med individen också. För mig är det otroligt viktigt att Alan och John blir ett eget “jag” och kan stå på egna ben, utan att hela tiden jämföras med sin bror. Men det är nog något alla föräldrar tänker på så råd där känns överflödiga. Alla gör ju som de själva vill och tror är bäst för sina barn.
Mitt sista men viktigaste råd är att njuta av varandra och nuet! Att få tvillingar är få förunnat och det är ett makalöst äventyr som ger oerhört mycket kärlek och fina stunder. Eftersom det tar sin tid att planera och få in rutiner är det viktigt att man inte glömmer bort att mysa också. Lägg dig på golvet med barnen om det är svårt att ha båda i knät, eller ha ögonkontakt och prata med den som får vänta på sin tur.
Njut av det första året för det går så sjukt snabbt. Och ha inte dåligt samvete, din kärlek räcker till två! Och ännu fler.
Och en allra sista grej: Glöm inte att fotografera och filma dina barns utveckling. Oslagbara minnen.
Oj. Jag är egentligen allergisk mot långa inlägg men det här blev ju jättelångt… Inte det lättaste att få tyst på mig.
Hörs igen imorgon. För sista gången. BUHUU!
