I onsdags letade vi oss till Stockholms bästa familjenöje alla kategorier – Skansen. För att visa pojkarna jättestora gosedjur på riktigt!

Här är de första djuren vi såg. Inte jordens vackraste men de lyckades fånga åtminstone Alans intresse i ett par sekunder:

Djur i all ära men dagens höjdpunkt var att busa med farmor:

Och efter en tupplur smakade det bra med lasagne:

När jag vistas bland barnfamiljer kopplas min tvillingradar automatiskt på och jag börjar spana efter tvillingvagnar. På Skansen såg jag säkert fem stycken och jag blir så glad varje gång. Tänker att där går en stolt mamma precis som jag, som har två små underverk och måste vara oerhört lycklig. Ibland har jag lust att storma fram och säga det högt, men det vågar jag inte alltid.

Jag tror ni vet vad jag menar.

På en promenad till kohagen med brorsbarnen Oskar (8 år) och Abbe (4 år) frågade Oskar nyfiket:

– Johanna, är det här första gången Alan och John träffar riktiga kor?

– Ja, det är det nog.

– Jaha. Då kanske de tror att kossorna är jättestora gosedjur!

Så sant. Men tyvärr var kohagen tom så vi vände hemåt igen.

Det har tuggats och dreglats i evigheter och “Är det tänder på väg, tro?” har vi hört en sisådär 575 gånger. 

Men nu så.

Första tanden är äntligen här. Den bor i Johns mun, och känner jag Alan rätt ligger han inte långt efter.

Härligt att ni är tillbaka efter semestern! Jag har visserligen inga tvillingar, utan “bara” ett barn, men jag har fastnat för din blogg. Den är så välskriven och balanserad, och jag blir så glad när jag läser den. Min lilla tjej är nu sju månader och vi tittade tillsammans på era Youtube-klipp… Hon blev helt vild! Hon höll nästan på att äta upp datorn i ett försök att pussa dina pojkar .

/MissMummy

Hi hi va skoj. Och tack för dina varma ord.

Något jag ibland saknar här i Stockholm är spontana skogspromenader. Mina föräldrars hus ligger nära de täta skogarna och det är så härligt att dra på sig stövlarna och bara gå och gå.

För några veckor sedan upplevde dunen sin allra första skogspromenad. Så här såg det ut när vi fattade babybjörnarna och tog med oss två jättebebisar på tur!

När mamman blev för trött i ryggen tog morfar över:

Nina frågar:

Tror du att det är risk för att ni kommer att se annorlunda på deras tvillingskap nu och leta efter “magiska” enäggsbeteenden? Att ni inte ser dem som individer på samma sätt som tidigare? Jag säger det inte som något negativt utan funderar bara på hur hjärnan reagerar på ett oväntat besked.

Intressant fråga.

Visst reagerade hjärnan lite, just för att det var ett väldigt oväntat besked precis som du skriver. Men för oss är det ingen skillnad egentligen utan vi kommer fortsätta se på dem som vi alltid gjort, som starka individer med skilda personligheter. För man är ju den man är oavsett antal ägg. 

Men jag tror att vi får jobba lite mer med omgivningen än om de varit tvåäggs. De kommer förmodligen vara väldigt lika varandra till utseendet och de kommer säkert möta folk som inte anstränger sig för att se skillnaderna på insidan, som buntar ihop dem till en och samma person. Det är ju sånt man vill undvika.

Men man ska nog inte tänka på det för mycket och i det stora hela tror jag att det är hur häftigt som helst att vara enäggstvilling. Tänk att vara bästis med sin bror och att alltid ha honom nära. Det är bra fint.

Tack för att du berättade om relationen mellan dig och din syster, Sofie. Om någon missade hennes kommentar finns den här.

Just det. Alan och John är enäggstvillingar! Det trodde vi verkligen inte och det sista Mattias sa innan jag sprättade kuvertet var “Vi vet ju redan att de är tvåäggs”. 

Men oj oj oj så fel vi hade. 

Vi har varit så inställda på tvåäggs hela tiden. Jag har det i släkten och två barnmorskor verkade bombsäkra vid ultraljuden. Men de hade visst fel. Så lita inte på barnmorskan om du är gravid med tvillingar ha ha. Man har ju hört att de tar fel ibland men eftersom Alan och John i våra ögon är olika till utseendet var vi stensäkra. John är ju så lik mig och Alan så lik Mattias. Men alla enäggstvillingar är inte helt identiska om jag förstått saken rätt så dit hör väl vi. Men kanske blir de mer lika varandra med tiden.

Det var först när folk här på bloggen började säga att de var ruskigt lika som jag bestämde mig för att göra ett dna-test ändå. För att få det bekräftat så vi vet exakt vad vi ska svara när vi får frågan om enäggs eller tvåäggs (och det får vi ofta!). 

Så tack kära läsare för utan er hade jag, Mattias och våra familjer haft helt fel. Det spelar ju ingen roll alls egentligen men det känns bra att veta hur det ligger till. Och det kan vara bra att veta av medicinska skäl också.

Det måste ju vara väldigt speciellt att ha en enäggstvilling. Bandet måste bli väldigt starkt och fint. Nu när jag tänker på det har Alan och John sedan de var nyfödda ofta vaknat precis samtidigt eller rört sig på samma sätt i sömnen och sånt kanske är typiskt för enäggstvillingar? Att man liksom känner av varandra på nåt sätt. Eller är det bara en myt kanske. Kan ni inte höra av er ni som har lite äldre enäggstvillingar och berätta om dem och deras relation? Och jag känner att jag vill jobba extra mycket med individen. Tips där?

Kommentera nedan så googlar jag så länge!

We´re back!

Mattias är ledig ett par veckor till så vi semesterlunkar fortfarande men nu ska jag börja uppdatera med besked. För oj vad jag har saker att berätta!

Vi har haft en finfin semester hos släkt och vänner i södra Hälsingland. Mycket regn så jag har ingen solbränna att skylta med men det var grymt härligt att bara koppla av i några veckor. Och vi hade för ovanlighetens skull barnvakter när vi ville (förstår ni hur bra ni har det som har föräldrar eller svärföräldrar inpå knuten?) så jag och Mattias passade på att springa på auktioner och konserter.

Men mysigast var veckan i hyrstugan när vi var bara vi fyra tillsammans. Ingen dator eller tv på en hel vecka. Jag älskar digitala medier men ibland är det skönt med ett break. Och som min gamle vän Bölle säger: De som bloggar varje dag på semestern har ju inget att berätta om när de är hemma igen!

Många bilder utlovas de närmaste dagarna. Jag börjar med en som bevisar att Alan och John lärt sig sitta! Det hände de första dagarna på semestern, för snart tre veckor sedan. Först var det lite vingligt och degigt men nu sitter de säkert och ogillar skarpt att ligga ner! Och allra lyckligast är de när de får stå upp mot en stol eller gå på pappas fötter.

Missa inte Allsång på Skansen i kväll.

Världsbästa Glada Hudik-teatern är nämligen med i programmet. Grundaren Pär Johansson (nog den modigaste och mest kreativa människa jag känner) ska prata lite och sen blir det en duett av skådespelarna Toralf Nilsson och Theresia Widarsson.

För er som inte känner till teatern kan jag berätta att det är en ensamble som består av utvecklingsstörda och, som de själva kallar sig, normalstörda skådespelare. Till premiären av den första föreställningen 1996 fick arrangörerna skänka bort biljetter men i dag spelar man för utsålda hus i hela landet.  Och snart blir framgångssagan bok, tv-serie och film.

Mitt hjärta klappar hårt för de här människorna. Jag har följt dem med kameran i ett par år och inget annat uppdrag har gett mig så mycket. I september släpps boken Shaken! [Not Störd] skriven av Petter Karlsson med bilder tagna av undertecknad. Håll utkik! 

Läs mer om teatern här.

Några av mina bilder: 

Kolla in den här artikeln. Den har några år på nacken men kanske passar en regnig dag?