Nu är det dags.

I dag säger den här familjen adjö till blogglivet.

Vi kommer fortsätta leva våra små liv, men från och med imorgon utan publik.

Det känns både skönt och tråkigt. Ska jag tvillingblogga vill jag som sagt göra det bra, och jag känner inte att jag har samma tid och glöd längre. Det finns önskemål om att jag ska fortsätta blogga i mindre skala, en gång i veckan eller så, men det är inte riktigt min stil så därför säger jag adjö nu. Inte helt utan separationsångest, och svårast blir avskedet för dunens mor- och farföräldrar som kunnat följa sina barnbarn från Norrland varje dag.

Men vi försvinner inte ut i tomma intet. Ni som vill kan följa min fotoblogg och kolla in familjens profil på Youtube då och då. Dunfilmer utlovas!

Och Tvillingbloggens arkiv kommer att finnas kvar. Så om du väntar tvillingar kan du alltså börja om från början och kolla in gamla inlägg. Här är det allra första jag skrev.

Dessutom finns många bloggar kvar därute. Jag kommer hålla koll på Johannes, Evelina, Jenny, Linda, Madeleine, Marko, Elisabeth, Sargit, Ankan och en drös till. Tipsa gärna varandra nedan om fler läsvärda tvillingbloggar.

Jag tackar er för ett fantastiskt år och många kloka ord. Drygt 1700 kommentarer blev det, en bunt fina email och fantastiska möten i verkliga livet. Ni har lärt och gett mig så otroligt mycket så T A C K! Förhoppningsvis har jag lärt er något också.

Känns himla konstigt att säga adjö. Hur gör man det?

Kanske med den här vackra dikten av Jessica Marie Nilsson, som en läsare tipsade mig om en gång.

Så kom ni till oss älskade barn, och grep våra hjärtan med kraft. Men ens fick allting mera mening, långt mer än det någonsin haft.

Ni ler så ni strålar, era själar lyser klara, ni fångar all ömhet omkring. Små fötter och fingrar, er hud och er doft, så underbart skapat allting.

Era liv ska vi följa och finnas för er och dela er glädje och sorg. När skuggorna hotar ert solsken, är vi er tryggade borg.

Idag vill vi visa för vänner och släkt, den gåva vi fått bevara. Inte bara ett barn, utan två att få älska och skydda från ont, en lycka svår att förklara.

PUSS!

Namn: Alan och John Syrén.

Ålder: 1 år (13 månader nästa onsdag).

Vikt: 11, 8 och 12,3 kg.

Längd: 80,5 och 82 cm.

Roligast just nu: Att pussas och kramas, fly från blöjbyten, äta russin, busa  i soffan, sångpåsen.

Tråkigast just nu: Ta på ytterkläder och bli torkad om munnen.

Sån är Alan (till vänster på bilden): Gillar att myspysa i mammas eller pappas knä och är djupt förälskad i halsband. Har börjat gå och är SÅ stolt! Är lite mer känslig än sin bror, kan bli rädd för dammsugaren och andra höga ljud. Annars en busig äventyrare som klättrar upp på allt och ingenting.

Sån är John: Gillar nappar (helst en i munnen och en i handen) och att leka med sladdar eller leksaker som sitter fast i snören. Är väl medveten om världen runt omkring och kollar ofta in folks reaktioner. Älskar dammsugaren! Och att dansa och morgonmysa. Är aningen mer dominant och oftast den som vinner kampen om leksaker. Men ibland ger brorsan igen när man minst anar det…

Och så här ser vi ut!

Här kommer ett gäng snapshots från vårt jul- och nyårsfirande i Hälsingland.

Ungefär en vecka före jul blev Alan sjuk och bosatte sig i Mattias knä.

Han hade inte lust att leka eller äta och John tyckte så klart det var jättekonstigt. Tur att det fanns en potta att lätta upp stämningen med!

Kvällen före julafton var Alan på topp igen och härjade tillsammans med sin bror i våra fulsnygga soffor.

Julafton!

Finklädda och nyfikna på mormor och morfars tomtar.

Hemma hos farmor och farfar blev Alan (aningen motvilligt?) uppvaktad av kusinen Tuva.

I väntan på tomten.

På juldagen blev det åka av! En hit.

Dunens rum.

John blev kär i nya kompisen Ruth och försökte få henne på fall. Det gick sådär.

- 25 ° och utomhusauktion.

Min vackra mor trotsade kylan tillsammans med mig.

Liksom vännerna L, J och A (som nog inte vill att den här bilden ska publiceras. Please don´t kill me).

Alan och John firade nyår hemma hos mormor och morfar.

Jag och Mattias firade i nya huset tillsammans med vänner.

Svårfångad nyårspuss!

Ha en underbar afton kära ni. Här är några vardagsbilder från året som gick.

Januari:

Februari:

Mars:

April:

Maj:

Juni:

Juli:

Augusti:

September:

Oktober:

November:

December:

Goo Joool!

Hihi, jag gissar att nästa julfirande kommer se ut ungefär så här.

Nu är vi i fagra Hälsingland! Stannar här tills nästa år.

Jag har ingen dator häruppe men bloggen rullar på ändå. Det finns ju tidsstyrning! Sanningen är att jag skrev det här inlägger för flera dagar sen. Busigt va?

Faran med det är ju om man skulle gå och dö… det skulle bli creepy.

Jag har tidsstyrt ett gäng inlägg så håll koll på mig. För än ligger jag inte med långnäsan i vädret, som min stålmormor brukar säga.

Om några månader ska dunen in på förskola. Det är Mattias som skolar in dem men jag planerar att boka in ett möte med personalen eftersom jag har en del att säga om framtiden. Jag funderar mycket över individen och det känns viktigt för mig att prata om det redan från början.

Att alltid kalla Alan och John för “tvillingarna” är inte ok till exempel, och jag vill att folk verkligen ska anstränga sig för att se skillnaderna – både på utsidan och insidan. Jag har träffat en pedagog på öppna förskolan som satt och ojade sig över hur lika de är och sedan vände sig till en tjej och sa: “Men dig finns det bara en av i alla fall!” Hon hörde själv hur det lät och bad om ursäkt direkt men såna situationer kommer förmodligen att uppstå om och om igen.

När Alan och John själva förstår vad som sägs vill jag inte att de ständigt ska behöva höra “Oj vad lika de är!” eller “Jag ser inte vem som är vem!”.

Jag förstår att det är svårt, men man behöver ju inte tjata om det inför dem. Något för alla, speciellt anhöriga till tvillingar, att tänka på.

Men nu undrar jag. Nån annan därute som har haft det där “snacket” med förskolan? Vad sa ni? Har det funkat? Tips, tack!

Om någon undrar så kommer Alan och John gå i samma förskolegrupp men eventuellt i olika klasser i framtiden. Men det beror så mycket på hur deras personligheter utvecklar sig.

Sångpåsen är årets julklapp till små barn, om jag får bestämma.

Alan och John fick en påse av sin kompis Emmy på ettårsdagen och den är helt fantastisk. Vi leker med den flera gånger om dagen och turas om att plocka upp figurer. Men det är bara jag som står för sången än så länge!

Ettårsdagen kom. Ettårsdagen gick.

Phew! Det är rätt jobbigt med kalas alltså. Jag och Mattias var helt färdiga i går kväll.

Men skoj var det, och dunen blev kungligt uppvaktade hela dagen. Jag har lite att stå i fortfarande men i morgon ska ni få se en drös nya bilder som finns i kameran.

Litet smakprov så länge:

Tack till Fredrik som hoppade in som fotograf en sväng.